Läget runt om i världen får Tomas Ernhagen, chefsekonom på Fastighetsägarna Sverige, att känna som Stefan Sauks rollfigur i Lorry – ”det är mycket nu”.
Efter tre veckors julledighet med minimalt internetsurfande krävdes ett par dryga timmar för att hämta igen informationstappet. Ganska snabbt fick läsandet mig osökt att tänka på Stefan Sauks rollfigur i 1990-talets tv-satir Lorry. Ni vet, den där figuren som tittade stint in i kameran och beklagade sig över att ”det är mycket nu”. Precis så kändes det. Flyktingkatastrof, rysk militär megaupprustning och ett eu-bygge som ser allt svagare ut i ljuset av repressiva tongångar i länder som Ungern och Polen, förvärrat av klyvningskänslor i Spanien och utträdestankar i Storbritannien. Och i usa ökar stödet för Donald Trump i takt med alla tokigheter han häver ut sig.
[ Annons ]
Som om det inte räckte med denna politiska och militära osäkerhet verkar också den efterlängtade ekonomiska återhämtningen ha ställts in. Börserna runt om i världen hade fått en osedvanligt dålig start på det nya året. Misstro mot den kinesiska ledningens förmåga att hantera landets ekonomiska obalanser sägs ligga bakom. Och som en konsekvens av tröttheten i världsekonomin har oljepriset tryckts ned till nya bottennivåer.
Utvecklingen ger en ödesmättad känsla över beslutet att ge Riksbankscheferna Stefan Ingves och Kerstin af Jochnick (etta respektive tvåa i direktionshierarkin) carte blanche att slå till med valutainterventioner när de tycker att det behövs. Det andas desperation. Det dystra läget i världsekonomin och den ihållande svaga inflationen har uppenbarligen skapat en hel del oro i Riksbankshuset. Vart tog den lite stöddiga optimismen vägen? Svensk ekonomi skulle ju växa med hela 3,6 procent i år och inflationen skulle sakta men säkert klättra upp mot bankens 2-procentsmål.
Så lät det i Riksbanksprognoserna under hösten. Är dessa redan överspelade? Säker kan man aldrig vara, men det verkar så.
Grunden till min pessimism är främst läget i Kina.
Grunden till min pessimism är främst läget i Kina. Här har vi ett land som har drivit den globala ekonomiska tillväxten under lång tid. När samma ekonomi 2008 kastades in i den värsta krisen sedan 1930-talet var Kinas enorma investeringar helt avgörande för att skapa någon form av botten. Exportberoende länder som Sverige skulle ha klarat sig mycket sämre utan dessa satsningar. En annan helt avgörande faktor var att världens centralbanker hade utrymme att sänka sina räntor. Det utnyttjades maximalt.
Nu ligger centralbanksräntorna kring nollstrecket eller, som i det svenska fallet, en bra bit under. Det är detta som gör en nedgång i Kina så allvarlig. Möjligheten att hålla ekonomierna under armarna med snabba räntesänkningar och massiva investeringssatsningar är rejält begränsade. Högt skuldsatta stater lär vänta ut varandra in i det sista innan de börjar fundera på att öppna de finanspolitiska kranarna. Moraset inom eu är ett stort problem i detta sammanhang.
Är det för denna osäkerhet Riksbanken har vässat sitt valutavapen? Förhoppningsvis inte. Ett utdraget valutakrig mellan väldens länder skulle inte gagna någon. Hursomhelst, det är mycket nu. Håll i hatten. Det kan bli ett stormigt 2016.
Tomas Ernhagen
Chefsekonom, Fastighetsägarna Sverige
