Maria Wetterstrand ger sin analys av varför trenden ”sharing economy" inspirerar både arkitekter, antropologer, ekonomer och tekniker i många delar av västvärlden just nu. ”Boendemiljöer med mer delade utrymmen kan vara på väg tillbaka” skriver hon.
När jag var student bodde jag i ett minikollektiv. Vi var tre vänner som delade på en trea. Köket och badrummet hade vi gemensamt och en del av ett av sovrummen, som var vårt tv-rum. När vi handlade mat skrev vi upp summan på en lista och så försökte vi se till att alla handlade någorlunda lika mycket. Disken sköttes med ett lappsystem, där den som diskat satte sin lapp underst och den som hamnat överst stod på tur. En gång i veckan var det städdag, då vi turades om att sköta varsitt städområde.
[ Annons ]
Det funkade bra. Tyckte jag i alla fall, som inte har några höga krav på ordning och reda. Jag kan inte påstå att jag längtar tillbaka, utom lite efter soffan på balkongen där vi satt och snackade på kvällarna. Det där sociala vardagslivet med vänner var inte så dumt.
I göteborg, där jag pluggade, bodde nästan alla mina kompisar i kollektiv. Det största var en lägenhet på två våningar med ett tiotal rum där de bodde mellan 10 och 12 personer. Det coolaste var i ett gammalt bankkontor där vardagsrummet var så stort att man kunde spela badminton och där en av tjejerna hade sitt rum i ett bankvalv. Vi brukade skoja om att hon var den enda som skulle överleva om det blev kärnvapenkrig.
För många är kollektiv förknippat med 1970-talet, hippies och flum. Men jag tror att boendemiljöer med mer delade utrymmen och delade saker kan vara på väg tillbaka.
Boendemiljöer med mer delade utrymmen och delade saker kan vara på väg tillbaka.
Trenden ”sharing economy”, eller ”delningsekonomi” på svenska, inspirerar arkitekter, antropologer, ekonomer och tekniker i många delar av västvärlden just nu. Det finns åtminstone två skäl som jag kan se: behovet av att minska världens resursförbrukning och våra behov av social samvaro. För i takt med att våra boendemiljöer blivit välutrustade med bekvämligheter och teknik så har de blivit alltmer torftiga när det gäller att fylla våra sociala behov. Man får ibland vara glad om grannarna kommunicerar på något annat vis än via arga lappar i tvättstugan.
Och apropå tvättstuga. Det finns inte alls i Finland, där jag också delvis bor. Vilket slöseri med både pengar, utrymme och resurser att alla måste ha sin egen tvättmaskin!
Om 20 år kanske vi tänker tillbaka på idag och tycker att det var slöseri att alla skulle ha en egen bil. Och varför ska man förresten ha egen dammsugare, borrmaskin, gymutrustning, eget lekrum åt barnen, eget matrum, egna böcker, festkläder eller smycken? Vissa föredrar säkert att dela hela köket och turas om med matlagningen. Och att ha odlingslotter till varje lägenhet eller ett gemensamt växthus på gården.
Kanske känns det flummigt. Men tänk vad många saker som ansågs flummiga på 1980-talet som nu är trendiga, allt från solceller och elbilar till surdegsbröd och närproducerad mat.
Själv delar jag gärna bil men har helst mina egna böcker.
I delningsekonomin finns möjligheter att spara pengar för både boende och fastighetsägare, genom att nyttja utrymmen och faciliteter bättre än idag. En gammal banklokal kunde bli Göteborgs coolaste kollektiv. Vad har ni för möjligheter?
Maria Wetterstrand
Fristående samhällsdebattör
