Det är inte bara julstressen som ska hanteras. Forskaren Jonas Anund Vogel konstaterar att det är högt tryck att digitalisera fastighetssektorn, men att de lösningar som erbjuds ofta slutar i en återvändsgränd.
En fastighetsägare vill minska sin energikostnad och drömmer sig iväg. Kanske minska kostnader genom närvarostyrning av värme och ventilation? Då behöver sensorer och mjukvara installeras som ska överstyra värme och ventilation. Men, i byggnaden finns redan belysningsarmatur med inbyggda närvarosensorer, kanske man kan använda dem? Nej, det går visst inte, den nya mjukvaran kan inte hämta data från belysningssystemet.
Eller det går, men blir en kostsam ”one-off solution”, det vill säga fungerar enbart för den enskilda byggnaden. Då får det bli dubbla närvarosensorer i rummen och därmed en ökad klimatbelastning, inte bra.
[ Annons ]
Men, jag har ju även fått ett erbjudande om stödtjänster med fokus på lastbalansering, kanske investera i batterier och värmelagring? tänker fastighetsägaren. Men då kanske det första systemet blir irrelevant då styrning av effekten är en bättre affär än närvarostyrning, eller? Kanske förutsättningarna förändras och stödtjänstmarknaden avskaffas? Hmm, om det händer så kanske batteriet och värmelagret skulle kunna användas för eget bruk.
Då behövs det kanske ny mjukvara, igen. Mjukvara för styrning av batteri och värmepumpar plus lager måste då införskaffas. Men sen kanske elen blir så billig att en närvarostyrning av värmen är onödig. System efter system blir irrelevanta eller utdaterade, ekonomiska förutsättningar ändras.
Attans! men mitt behov kvarstår: minskade kostnader, ökat driftnetto, hållbarhetsrapportering och annat, kort sagt en byggnad som kan hantera olika framtida scenarios.
Då drar sig fastighetsägaren till minnes en presentation om dataplattformar på en branschmässa. Dessa plattformar ska tydligen kunna nyttja befintliga sensorer och system och programmeras på olika sätt beroende på scenarios. Inte nog med det, man skall även kunna få affärssystem att prata med driftsystem! Vilken dröm det vore. Rapporteringar och underlag baserad på realtidsdata, leverans genom ett knapptryck.
Tydligen har vissa redan börjat med dessa plattformar, men då krävs det visst arbete med struktur och benämningar av system, och med taxonomier och ontologier! Ontologi, det är väl läran om det som finns, eller? Jag är fastighetsägare, inte filosof! Och kunskapen att bygga upp plattformarna finns vad jag kan förstå enbart hos ett fåtal aktörer, vilket brukar betyda inlåsningseffekter, eller? För att inte tala om kunskap om driften av dessa system, finns den hos någon?
Så vad ska fastighetsägaren göra?
Lätt att bli lite apatisk, stressad, irriterad. Lätt att skjuta saken på framtiden.
Men framtiden börjar knacka på dörren. Varje sekund man väntar betyder att man förlorar pengar genom minskad effektivitet och missade möjligheter till billigare kapital; man går miste om möjligheten till ökat driftnetto.
Vad ska man då göra?
Jag skulle rekommendera att börja fundera på om man är stor nog för egen utveckling, eller om man behöver hjälp. Fundera på var man vill vara om tio år, och hur företaget på ett framtidssäkert sätt kan leva upp till regler och möjligheter kring nya finansiella verktyg.
Företagen behöver en digital strategi, och den måste genomsyra hela företaget, från topp till tå. Säkerställ en infrastruktur som möjliggör att företaget är en fungerande helhet, koppla samman affärssystem och ingenjörssystem med drift- och förvaltningssystem. Många kanske känner en stress kring att kunna redovisa och extrahera data från sina system, och går snabba vägen som inte är utbyggbar.
Rådet är att tänka lite längre; tänk system, affär och kompetens. Det är många som arbetar med att föra branschen framåt, och så småningom kommer problem kring system som inte pratar med varandra att lösas. När system börjar interagera blir människans roll att agera på det som systemen inte klarar själva. Det dagliga arbetet med justeringar av detaljer lämnas med fördel åt algoritmer.
Varenda hårdvara som kan bytas till mjukvara är en vinst för plånbok och miljö, iallafall på sikt. En konsulttimme är inte lika klimattung som en fysisk enhet, men beräkningar är inte heller de klimatneutrala. Vi behöver få rätt antal sensorer och system för rätt tjänster, och varken dubbelarbete eller dubbla sensorer har en plats i framtidens smarta och hållbara byggnader. Däremot har rätt antal sensorer, rätt system för rätt affär en given plats.
Vi har dock ett stort dilemma. Innan någon beställer dessa dataplattformar så är de svåra att utveckla; innan någon installerar är det svårt att utbilda kompetens; innan kompetens är på plats är det svårt att kravställa.
Vi måste med andra ord kroka arm, och ju fler som nyfiket börjar hoppa på tåget, ju roligare har vi och ju snabbare kommer vi fram! Följ vår resa och hör av er om ni vill kroka arm!
Jonas Anund Vogel
är forskare på KTH och föreståndare Dig-It Lab som bygger på samverkan mellan akademi och näringsliv.
