Fastigheten är en guldgruva i det nya cirkulära samhället

”Vi ska, i linje med min bok Klimatsynda!, se till att omställningen till ett klimatsmart, hållbart samhälle är attraktiv.” Mattias Goldmann tänker sig att den framtida utvinningen av råvaror tänker kan ske i våra fastigheter.

Det som inte är förnybart, förnyas inte och det som inte förnyas, tar så småningom slut. Det är så självklart att en femåring begriper det – men kanske inte alltid vi andra. Men nu är på väg att få lära oss den hårda vägen. En rad viktiga råvaror är på upphällningen, alltifrån ovanliga jordartsmetaller till väldigt vanliga handelsvaror som fosfor och sand. I många fall är det så svårt att komma på hur de ska ersättas att utmaningen identifierats som en av nio planetära gränser av professor Johan Rockström.

Råvarorna vi använder oss av utvinns ofta under former som bryter mot hur vi vill förhålla oss till våra medmänniskor i omvärlden. Alla har vi läst om de fruktansvärda arbetsförhållandena i Kongos koboltgruvor, litium utvinns till stora delar i Atacamas miljömässigt känsliga saltöknar och de ovanliga jordartsmetallerna kommer huvudsakligen från Kina.

I dessa exempel och fler med dem ser jag en chans att kunna bidra till en bättre värld – när vi som köper elbil ställer krav på kobolten i batterierna kan vi för kanske första gången konkret medverka till en bättre situation för några av våra allra mest utsatta bröder och systrar. Men vi ser också att dessa besvärliga förhållanden blir ett argument för att inte ställa om, för att fortsätta i de gamla fossila hjulspåren.

I spåren av den tragiska coronapandemin ser vi en önskan att minska vårt beroende av omvärlden. Vi har handgripligen märkt av hur känsliga globala leverantörskedjor kan vara (och trodde oss få problem med annat som toapapper) och tänker att sårbarheten minskar om vi kan göra mer själva. Mer allmänt finns en ökad misstänksamhet mot det okända och främmande som nu förknippas med smittorisk snarare än möjlighet till spännande utbyte. Samtidigt finns en klimat- och hållbarhetstanke bakom att mer ska ske lokalt och produceras nära; transporterna minskar förstås och det känns som att granngården uppför sig bättre än en anonym aktör långt borta.

Efter pandemins värsta fas väntar en omstart, både mentalt och för samhällsutvecklingen. Vi ska ta vara på erfarenheterna om hur snabbt samhället går att ställa om. Vi ska, i linje med min bok Klimatsynda!, se till att omställningen till ett klimatsmart, hållbart samhälle är attraktiv. En viktig del i detta, utifrån de trender som identifierats här, är att se staden som den nya guldgruvan.

Metaller och mineraler som förut utvanns långt borta, hämtar vi i framtiden i vår närhet. Dels för att de i många fall börjar ta slut i jungfrulig form, och får en prislapp därefter. Dels för att vi vill ha bättre kontroll över utvinningen. Och förstås också av egoistiska skäl: I en tid av ökad arbetslöshet och negativ ekonomisk utveckling är det klart att vi hellre skapar jobb hemmavid än i fjärran land.

När vi använder mer av resurserna som finns i staden blir det kobolt från Köping istället för Kongo. Det blir från batteriet i den uttjänta mobilen, datorn eller elbilen, inte från gruvan. Metaller och mineraler hämtas från rivningshusens golv, väggar och tak, och den som har bäst koll på vad som finns där är en vinnare. Digitala tvillingar och detaljerade beskrivningar blir en självklarhet – väl så mycket av ekonomiska skäl som för ökad hållbarhet. Soprummen blir skattkistor för råvaror det är brist på, som man kan bli beredd att betala för att få tillgång till, fjärran från dagens avfallstaxor.

Framtiden är här. Och framtiden är cirkulär.

Mattias Goldmann
Hållbarhetschef, Sweco