”Jag är trött på den ensidiga bilden av ett attraktivt boende”

Hon står på en stadig plattform. Finns det inte fakta som underbygger en tes är det inget som Maria Pleiborn, rådgivare på WSP, tar med i en rapport eller i en kort tweet på nätet.

Det finns konsulter och experter som verkar i det tysta, och det finns de som syns i debatten. Maria Pleiborn tillhör de sistnämnda.

– Jag blev så irriterad över alla felaktigheter som snurrar runt i debatten och kände att jag måste få utlopp nånstans. Då kändes det skönt att börja twittra och debattera, säger hon när vi ses på WSP:s kontor vid Gullmarsplan i Stockholm.

Det har gått en tid efter en intensiv Almedalsvecka där Maria Pleiborn satt med i många paneler som diskuterade bostadsfrågan – ett område som för fem, sex år sedan inte orsakade särskilt mycket uppmärksamhet. I år hölls närmare 300 seminarier i ämnet. Och att döma av samtalen runt fika och middagsbord så tycks också allt fler ha en åsikt om hur man ska lösa bostadsbristen.

– Tyvärr landar diskussionen allt som oftast i att ”bara man bygger mer så är alla problem lösta”. Tyvärr är det inte så enkelt, säger Maria Pleiborn.

I hennes värld fylld av statistik, demografiska kurvor, byggregler, lokala förutsättningar med mera finns det sällan enkla svar. Även om hennes kunder gärna vill ha det. Men, betonar hon med emfas, det går inte att köpa rätt fakta av Maria Pleiborn.

Jag ser mig som objektiv och bygger mina argument på de analyser jag gjort under åren.

– Jag får ibland frågan vems ärenden jag går, men jag gör inte det, jag jobbar med olika kommuner, med staten, olika politiska partier, privata företag. Jag ser mig som objektiv och bygger mina argument på de analyser jag gjort under åren.

Men tar du inte bara fram det som kunden vill förmedla, det som ska gynna deras argumentation eller beslut?

– Vi har ibland problem med vissa kunder som vill att vi ska vinkla våra rapporter, eller tolka på ett sätt som vi inte tycker rimmar med resultatet. Men där är vi raka och tydliga, så kan man inte göra. En del brukar säga: ”det var väl tråkigt” (skratt). Och visst händer det att rapporter inte publiceras för att man inte fått fram det man vill.

– Men är det inte märkligt, tillägger hon, att forskare aldrig misstänks för att ha agendor, de är på något sätt alltid superneutrala i media. Jag känner många forskare som har såväl agenda som partibok. Har faktiskt funderat på att kalla mig doktorand istället för rådgivare, då kanske man blir betraktad som mer oberoende.

Maria Pleiborn är som hon själv kallar det ”maniskt” intresserad av att upptäcka alla fina platser som finns i Sverige utanför de stora städerna, gärna på motorcykel.

– Jag ser så många smultronställen och tänker ofta att här skulle man själv kunna bo. Men tyvärr tycks utvecklingen gå åt motsatt håll. Nu råder ett mantra, även hos de nyanlända som kommer hit, att det bara är i storstäderna som man kan leva. Det täta, intensiva livet är det enda rätta. Jag är så trött på den ensidiga bilden av vad som är attraktivt boende.

Hon lägger stort ansvar på rikspolitikerna för att Sverige har Europas snabbaste urbaniseringsprocess.

– Det är väl ingen naturlag att de större städerna ska vara de som står för all tillväxt. I Norge bor människor i hela landet och det funkar, där ger man stöd till byggande av bostäder på landsbygd och man har en politisk tanke att alla ska kunna bo i hela landet. Devisen ”Hela Sverige ska leva” var det länge sedan jag hörde en politiker i Sverige tala om, säger Maria Pleiborn.

Det är väl ingen naturlag att de större städerna ska vara de som står för all tillväxt.

– Nu talas det också om att införa en kilometerskatt, vad kommer inte det att innebära för landsorten, för en skogsägare i Värmland, tillägger hon lite syrligt.

Hon säger att hon är sunt skeptisk till de olika prognoser som görs kring behovet av nya bostäder, att det aldrig varit så svårt som nu att med säkerhet veta hur befolkningen ser ut om tio eller tjugo år.

– Det råder stor osäkerhet om vilken invandring vi får, hur stor utflyttningen blir, vilka beteenden som kommer att förändras. Nu ska anhörighetsinvandringen begränsas. Får man inte hit sin familj kanske fler kan tänkas åka tillbaka till sina hemländer.

Därför, menar Maria Pleiborn, ska man inte hals över huvud bygga en mängd enkla bostäder som riskerar att inte bli så attraktiva i framtiden.

– Nu är det en begränsad efterfrågan på nyproduktion eftersom den är dyr så jag ser inte någon större risk att branschen förbygger sig. Dagens Nyheter gjorde nyligen stor sak av att byggbolag väntar med projekt trots att detaljplaner finns. Inte så konstigt, alla som vet något om bostadsbyggande minns att det inte var allt för länge sedan som byggbolagen överproducerade och var tvungna att säga upp halva manskapet för att anpassa kostymen till rimlig nivå.

Nu tillhör Maria Pleiborn den allt större skaran av experter som fokuserar mer på bostäder som redan finns. Ökad rörlighet och bättre utnyttjande av beståndet menar hon är lösningen på de akuta problemen. Ändrar man botätheten från dagens 2,05 personer per bostad till 2,1 så motsvarar det behovet av nästan 90 000 nya bostäder.

I våras skrev hon för Fastighetsägarnas räkning, en rapport i ämnet. Den visade bland annat att rörligheten de senaste tio åren minskat hos unga i åldern 20–29 år. Fler unga bor kvar längre hos föräldrar och de har inte råd att ta sig in på den allt dyrare bostadsrättsmarknaden.

– För att yngre ska komma in måste de äldre ut, konstaterar Maria Pleiborn. Nu har vi en propp där jag bedömer att runt 5 000 bostäder skulle kunna frigöras om äldre lämnar sina allt för stora villor eller lägenheter till familjer med barn som behöver dem bättre. Det kanske inte låter mycket men är faktiskt 50 procent av dagens småhusproduktion.

– Men, tillägger hon, jag ser inte det som någon nackdel för de äldre. Vi har många ensamma äldre som inget annat vill än få ett omsorgsboende istället för att ligga hemma själva, och med olika personer från hemtjänsten som går ut och in i bostaden. Men reglerna är så snäva och de som till sist får en plats har inte särskilt många månader kvar i livet.

– Det innebär också en hög kostnad för kommunerna att ha äldre i fastigheter som inte är tillräckligt anpassade.

Maria Pleiborn anser också att regeringen så snart som möjligt bör göra ändringar i reavinstbeskattningen som underlättar för äldre att sälja sina bostäder.

– Finns det möjlighet att skjuta upp skatten är jag säker på att många gamla väljer att byta till mindre, eller söker sig till trygghets- eller seniorboenden. Att ta bort fastighetskatten och peta i reglerna för reavinsten är det största misstaget som gjorts i bostadspolitiken. Visst fanns det orimligheter för att några villaägare inte hade råd att bo kvar när priserna och skatten steg – men det hade man kunnat hitta instrument för att lösa.

Nästan lika illa var enligt Maria Pleiborn införandet av ett bolånetak 2010 utan att samtidigt uppmuntra till ett ökat bosparande för unga.

– Man säger att folk ska ha eget kapital och att det ska finnas en amorteringskultur, visst, men hade det inte varit bättre att börja med en sparkultur som gör att man kan amortera och inte behöver ta så mycket lån?

Får hon välja ytterligare en politisk åtgärd för att förbättra läget på bostadsmarknaden är det bostadsbidrag som följer sin tid och med det möjlighet för de svagaste grupperna att betala något högre hyror.

– Tyvärr har vi riksdagspolitiker som vägrar att se sambanden som råder och som inte vågar att ta beslut som är obekväma för deras väljare. Jag vill se ett större mod hos våra politiker, att man vågar gå emot väljargrupper som missgynnas, vare sig det handlar om folk som inte får lika stora ränteavdrag eller de som riskerar att få lite högre hyra i allt för billiga hyresrätter.

Nu har Maria Pleiborn inga förhoppningar att några fortsatta bostadspolitiska samtal leder till drastiska förändringar under denna mandatperiod.

Det kanske måste till mer kaos innan politikerna vågar att lämna sina skyttegravar och gå över sina ideologiska barriärer. Studenter som inte söker till högskolor för att det inte finns nånstans att bo, mer problem i förorten och större utanförskap.

Är du själv sugen att gå in i politiken?

– Haha, kanske det, men problemet är jag inte vet vilket parti jag skulle vilja tillhöra. Jag har röstat olika genom åren och har svårt att säga vilken sida jag är på. Men om jag får vara politisk oberoende bostadsminister och bara fatta beslut som är pragmatiska och lösningsorienterade är jag på.