En skräckvision för hyresrätten

En förtroendevald inom Hyresgästföreningen anser att hyresvärden vid en renovering ska tvingas erbjuda hyresgäster som vill bo kvar oförändrad hyra. En sorts nollvision som kan bli en skräckvision anser Tomas Ernhagen.

1997 infördes den så kallade nollvisionen för trafiksäkerhetsarbetet i Sverige. Sedan dess har det lanserats nollvisioner i parti och minut. Inga döda, inga sjuka, inga mobbade, inga hungriga, inga utsläpp, och så vidare. Även om ingen tror att sådana visioner är möjliga att förverkliga fullt ut, kan de ändå fylla en funktion genom att skärpa arbetet inom olika områden.

Senast ut i raden av nollvisionärer är Hyresgästföreningen. När föreningen samlade sina förtroendevalda till förbundsstämma härom veckan debatterades både stort och smått. Ibland hettade det till, i synnerhet när det var dags att behandla motion nummer 40. Det var i den nollvisionen låg gömd.

Ingen ska behöva flytta på grund av att hyran höjs när en fastighet renoveras, löd motionens budskap. För att uppnå detta ska hyresvärden tvingas att erbjuda den hyresgäst som vill att bo kvar till oförändrad hyra. Allt är möjligt, allt är gratis. Snacka om vision.

Motionären måste ha svävat i ett drömtillstånd då motionen skrevs. Det verkar i alla fall förbundsstyrelsen ha trott och yrkade på avslag. Det skulle jag också ha gjort. Resultatet skulle vara förödande för den svenska hyresmarknaden. Att renovera fastigheter är dyrt, till och med mycket dyrt, och renoveringsbehoven i stora delar av våra miljonprogramsområden är enorma. 500 miljarder kronor var en siffra som Boverket nämnde för några år sedan. Andra har satt prislappen ännu högre.  

Vem ska betala dessa helt nödvändiga renoveringar? Ja, det kan man naturligtvis tycka olika om. I Sverige sätts dock hyrorna inom ramen för bruksvärdessystemet, som innebär att hyran ska baseras på lägenhetens kvaliteter. En icke-renoverad lägenhet från 1960-talet ska därför ha en lägre hyra en nyrenoverad dito.

Om bruksvärdessystemet ska följas, kan ett noll-alternativ därför inte innebära något annat än att lägenheten inte ska renoveras. Det är sannolikt inte det motionären tänker sig. Och på den punkten har han rätt. Det går inte att lämna en lägenhet helt opåverkad av en mer omfattande renovering då även gemensamma utrymmen och anläggningar rustas upp. Det går heller inte att fördela kostnaderna på de grannar som inte väljer noll-alternativet. Det är bruksvärdet som gäller. Om hyran överstiger detta värde kan den sänkas av hyresnämnden.

Den enda slutsatsen man kan dra är att motionären anser att det är hyresvärden som ska stå för hela notan. Vilka signaler skickar det till framtida investerare? Ja, det lär inte öka intresset för hyresrätter. Och skulle många välja noll-alternativet, blir det inga renoveringar alls. Den nedåtgående spiralen i nedgångna områden snurrar vidare.   

Det var kanske något sådant förbundsstyrelsen hade i åtanke då de yrkade avslag. De församlade förtroendevalda ville något helt annat. Det blev bifall. Hädanefter ska Hyresgästföreningen arbeta för att nollvisionen ska bli verklighet. För den som vill ha många och väl underhållna hyresrätter även i framtiden är det inget annat än en skräckvision.