Illustration: Johan Isaksson
Publicerat 30 maj, 2023

En hård mjuklandning

Inflationen har börjat falla och räntan lär följa med. Men för bolånetagare och bostadsbyggandet kan återhämtningen ta tid och mjuklandningen bli hård, menar Tomas Ernhagen.

Vi är på väg in i världens mest förutsägbara lågkonjunktur. När centralbanker drar upp räntorna med 4–5 procentenheter inom loppet av ett år samtidigt som inflationen urholkar hushållens köpkraft, ja då finns det bara en väg för ekonomin att gå. Söderut. Ingen kan vara förvånad.

Det som möjligen kan förvåna är den svenska ekonomins motståndskraft. För någon vecka sedan sattes nytt rekord i sysselsättning samtidigt som industrin levererade den ena starka kvartalsrapporten efter den andra. Till och med bostadspriserna trotsade tyngdlagen genom att öka när boräntorna tredubblas.

[ Annons ]

Inflationen har dock börjat falla, mer så på andra håll i världen än i Sverige. Snart nog kommer den att falla snabbt även här. Därför räknar allt fler med att centralbankräntorna har toppat. I USA skedde det troligen redan häromveckan. På den här sidan Atlanten nås toppen i sommar. Sedan är det dags för sänkningar. Först ut är återigen USA som sänker i höst medan ECB och Riksbanken följer efter i början av nästa år.

Det där är vad ”marknaden” tror. Centralbankscheferna säger något helt annat. De tänker hålla ut länge. Hökaktigast av alla är Riksbanken, som inte tänker sänka räntan förrän 2026. Bankcheferna ser allvarliga och bestämda ut, men inte många tror på dem. Inte jag heller.

Med lägre inflation och räntor börjar det se lite ljusare ut, och med lätt draghjälp från den nyöppnade kinesiska ekonomin finns det en rimlig chans att ekonomierna nu går in för en mjuklandning. Tyvärr kan även en mjuklandning bli hård för skuldsatta företag och hushåll. Bland dessa hittar vi svenska fastighetsbolag och bolånetagare.

Nej, vi står inte inför en ny 90-talskris för fastighetsbranschen. Då rådde vilda västernstämning i fastighets- och bankvärlden. I dag ligger det genomsnittliga fastighetsbolagets belåningsgrad runt 50 procent och riskerna hanteras professionellt. Visst, en del bolag står inför tuffa utmaningar men de flesta kommer att rida ut stormen.

Det finns dock en sak som oroar mig och det är bostadsbyggandet. Efter bostadskollapsen i början av 1990-talet skulle det dröja fram till 2010-talet innan bostadsbyggandet lyfte igen. När extremlåga räntor tryckte upp fastighetsvärdena sköljde investeringskapitalet in över bostadsmarknaden. 2021 påbörjades nästan 70 000 lägenheter. Nu står vi återigen inför en kollaps.

En viktig fråga är vad som händer därefter. Utan lågräntans turbokraft gäller de underliggande incitamenten. Där bär hyresrätten på hyressättningssystemets ok, medan bostadsrätten och villan tyngs av amorteringskrav och bankernas ”kvar-att-leva-på-kalkyler”.

Med sådana incitament ska vi vara glada om det kommer att byggas mer än vad som gjordes fram till det glada 2010-talet, det vill säga cirka 25 000 lägenheter i snitt per år. Det är långt färre än vad som behövs. Utanförskapet kommer att växa och arbetsmarknadens dynamik försvagas. Nu krävs långtgående reformer. Är våra politiker redo att leverera dessa?

Tomas Ernhagen

Gör: Chefekonom på Fastighetsägarna Sverige

Mer om:  Född och uppvuxen i Lund. Bor i Stockholm sedan 1994. I botten nationalekonom och auktoriserad finansanalytiker. Innan Fastighetsägarna var Tomas drygt tio år på Riksbanken och har ett mångårigt förflutet som journalist.

Twitter: @TomasErnhagen

Läs fler krönikor av Tomas Ernhagen »

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Krönikor ]
[ Nyheter ]
[ Reportage ]