Statsministern och hans utmanare bråkade mycket om det mesta i SVT:s partiledardebatt för en tid sedan. När arbetslösheten kom på tal svallade känslorna rejält. Utmanaren berättade att han hatar arbetslöshet, som han upplevt på nära håll. Statsministern kontrade med att han hade lärt sig att hata något ännu värre, nämligen utanförskapet där arbetslösa inte ens […]
Statsministern och hans utmanare bråkade mycket om det mesta i SVT:s partiledardebatt för en tid sedan. När arbetslösheten kom på tal svallade känslorna rejält. Utmanaren berättade att han hatar arbetslöshet, som han upplevt på nära håll. Statsministern kontrade med att han hade lärt sig att hata något ännu värre, nämligen utanförskapet där arbetslösa inte ens får synas. Vad han syftade på var den stora gruppen förtidspensionärer, som står helt utanför arbetskraften.
[ Annons ]
Den 23 oktober, borde riksbankscheferna därför sänka räntan. Så blir det nog inte.”
Det är helt ok att hata både arbetslöshet och utanförskap. Det vore väl nästan tjänstefel att inte göra det. Att ha ett jobb är ju för de flesta mer än att bara få en lön; det handlar också om gemenskap och en känsla av att bidra till samhällets utveckling. Vi behöver inte gå så långt tillbaka som till 1930-talets Tyskland för att inse vikten av att folk känner sig inkluderade. I dagens Grekland skördar nynazister opinionssegrar och i Spanien har den alltid närvarande separatismen blossat upp med förnyad kraft. I båda dessa länder är utanförskapet gigantiskt. Mer än var fjärde arbetsför person går utan arbete.
Så illa är det lyckligvis inte i Sverige. Långtifrån. Men en arbetslöshet på cirka åtta procent är ändå en oacceptabelt hög nivå, vilket oppositionen inte försitter ett tillfälle att påpeka. Regeringen utpekas som skurken bakom utvecklingen. Och visst, så är det. Alliansens reformer har lett till att fler ställt sig till arbetsmarknadens förfogande. När arbetskraften har ökat snabbare än sysselsättningen, har följden blivit ökad arbetslöshet. Men innebär det att regeringen har gjort ett dåligt jobb? Nej. Även om sysselsättningen har hållits tillbaka under de senaste årens turbulens i världsekonomin, framstår den svenska arbetsmarknaden närmast som unik i sin styrka.
Efter krisutbrottet 2008 såg det riktigt mörkt ut för Sverige. Tillväxten störtdök och drog med sig sysselsättningen i fallet. Under 2009 förlorades cirka 170 000 jobb. Sedan vände det. Idag är nästan 100 000 fler sysselsatta än vad som var fallet före krisutbrottet. Inte ens USA, som har haft en hyfsad tillväxt, kommer i närheten av denna utveckling. Där saknas fortfarande cirka två miljoner jobb innan nivån före krisen har återhämtats. Och i euroländerna fortsätter sysselsättningen att falla i stadig takt fem år efter krisutbrottet. Och det är just dessa svagheter i omvärlden som gör att det kommer att ta tid att pressa ned den svenska arbetslösheten. När det går trögt utanför våra gränser, går det trögt även för oss. Svag exportutveckling håller tillbaka investeringarna och hög arbetslöshet dämpar konsumtionen.
Därför känner jag mig ganska övertygad om att bankekonomerna får fel när de spår att Riksbanken ska höja räntan redan till våren. Att regeringen blåser på lite extra under valåret ändrar inte den uppfattningen. I Fastighetsägarnas senaste konjunkturprognos beräknas Sveriges BNP växa med knappt en procent i år och med drygt två procent nästa år. Det innebär att arbetslösheten förblir hög och att inflationen fortsätter att ligga långt under Riksbankens tvåprocentsmål. Om några dagar, den 23 oktober, borde riksbankscheferna därför sänka räntan. Så blir det nog inte.
De kommer att fortsätta att oroa sig för hushållens skulder, trots att regeringen har sagt att det är Finansinspektionens uppgift att oroa sig för den saken. Alternativet till en sänkning är att lämna räntan på dagens nivå (1 procent) under lång tid. Så lär det bli.
Jag sätter en slant på att det dröjer till något av Riksbankens första möten 2015.
