Den forne kampanjledaren för Nej till EU, Mattias Goldmann gör sent omsider en pudel. Vi behöver EU mer än någonsin menar han nu.
”Det är mänskligt att fela, gudomligt att förlåta” är broderat på någon bonad du kan köpa billigt på Röda Korsets second hand-butik, men det har inget med verkligheten att göra. Du och jag och våra politiker gör fel, men att erkänna det har blivit en dödssynd. Det är dumt, dåligt för samtalet, dåligt för besluten. Men jag tar en för laget genom att erkänna ett jättefel jag haft: Om EU.
Minns ni folkomröstningen? Jag var kampanjledare för nej-sidan i Uppsala län. Skrev rentav en sång med texten ”Vi säger nej, nej, nej till Bryssel å Strasbourg, vi säger nej, nej, nej till EU storebror – men tro inte att vi bara står och surar, vi säger ja till en värld utan murar”. Hur mycket sången drog ner nej-sidans resultat vet jag inte, men Sverige gick med i EU 1 januari 1995. Det gjorde vi rätt i.
När vi röstade, var Sveriges miljölagar långt vassare än EU:s, nu är det EU som driver på och kräver stopp för fossilbilar, mer förnybart, bättre skydd för konsumenten, slut på greenwash – och Sverige riskerar miljardbelopp i böter om vi med sänkta klimatambitioner inte klarar EU:s klimatkrav.
I någon mån är uppradandet ett försvarstal: Det EU – EG rentav – jag röstade nej till var något mycket sämre än i dag. Fullt logiskt att jag kampanjade för nej. Men vi vet alla att det inte håller; man röstar inte om det dagsaktuella utan om framtidsutsikter.
Samma kväll nej-sidan förlorade gick jag över till ja-sidan, om än bara bokstavligt: Vår valvaka var tråkig, deras var roligare och många hårda ord hade sagts under valrörelsen, det kändes rimligt att skaka hand, gratulera och anslå en konstruktiv ton framåt. Några reagerade med avsky på båda sidor; nej-kollegor som tyckte jag svek och ja-debattörer som tyckte jag inte hade något hos dem att göra.
Att i sinnet gå över till ja-sidan tog mycket längre tid, krävde en folkomröstning till, den om euron som jag med organisationen Grön Euro förlorade – men denna gång utan någon sång att skylla på. Det blev folket mot kapitalet och det var ovant och obekvämt att vara på kapitalets sida, även om de gröna (som jag var) i övriga Europa var starkt för den gemensamma valutan.
På Miljöpartiets kongress applåderade några, andra tyckte – vilket Ekot sände – att jag inte hade något där att göra; partilinjen var beslutad och skulle inte utmanas. Men det var och är läge att tänka om. EU har förändrats till det bättre; de är klimatdrivande, står för öppenhet och har en starkare valuta än vi – men detaljstyrningen är sig lik trots löften om subsidiaritetsprincip. Vissa saker tycks skrivna i sten.
Öresundsbron och kärnkraften är andra exempel på stora frågor där jag tänkt om. Bron byggde en bättre integration mellan Skåne och Danmark. Sol och vind är underbart men när klimathotet är akut och om vi ska ha dubbelt så mycket el om bara några år, så bör de reaktorer som står kvar användas vidare en tid.
Denna text skrämmer mig. Någon kommer att använda den mot mig när jag argumenterar för laddplatser i bostadsrättsföreningens garage, premie till elbilar, ökad produktion av biogas… ”Du har ju ångrat dig förr.” Det är därför våra politiker och företagsledare inte vågar erkänna att de har fel; det kan vändas mot dem.
Så jag föreslår felerkännaravtalet Feka. Den som erkänner att hen haft fel kan få det använt mot sig i den enskilda sakfrågan, men inte i helt andra frågor. Tvärtom bör den som erkänner misstag ha högre trovärdighet än de andra, få lite längre talartid på årsmötet, bemötas med större respekt. Därför att det är fint att fela. Men jag talar förstås i egen sak.