Det kommer att svida

När politiker följer nationalekonomer i hälarna slutar det ofta med svidande skinn hos låntagarna. Det skriver Tomas Ernhagen, Chefekonom på Fastighetsägarna Sverige.

Fler än hälften av svenskarna har lånat till sitt boende och de har tagit Sverige till en föga smickrande bronsplats i EU:s skuldsättningsmästerskap. Att vi dessutom envisas med att binda våra räntor kort, gärna på tre månader, gör oss extra räntekänsliga. Därför svider det när bolåneräntorna stiger från drygt 1 till drygt 5 procent inom loppet av ett och ett halvt år.

Det ser lika illa ut för de företag som måste låna till sin verksamhet. Dit hör fastighetsföretagen. Har de bra kontakt med banken kan de låna till en ränta runt 6–7 procent. För den som är hänvisad till företagsobligationsmarknaden, och dessutom har ett halvtaskigt kreditbetyg, kan räntorna ligga på 10 procent eller mer. Det svider.

Hur hamnade vi här? Många pekar ut den tidigare riksbankschefen Stefan Ingves och hans minusränta som skurkar. Visst, men det är inte juste. Det var snarare så att han drevs ut i minusträsket av politiker laddade med nationalekonomiska argument. Att politiker följer stora nationalekonomer i hälarna, ofta med vulgärtolkningar av deras teorier, är inte ovanligt.

Så var det efter andra världskriget då John Maynard Keynes recept för att lösa 30-talsdepressionen gjordes till en allmän regel för den ekonomiska politiken. Finanspolitiken skulle elda på ekonomin i alla lägen. I början av 70-talet hade folk och företag fattat galoppen. Löner och priser började jaga varandra i en inflationsspiral som kombinerades med allt svagare tillväxt.

Keynes ersattes av en annan nationalekonom, Milton Friedman. I USA sved det sedan rejält när räntorna höjdes under 80-talet för att stabilisera inflationen på låg nivå. När Sverige skulle bekämpa inflationen med en dödsdömd växelkursregim i början av 90-talet sved det till sist för mycket. Kronan släpptes fri. Riksbanken fick ett inflationsmål och finanspolitiken sattes i tvångströja. Inflationen och räntorna föll sedan snabbt.

Samtidigt såddes fröet till framtida kriser. Med fallande räntor steg priset på tillgångar som fastigheter. Det gjorde även skulderna som betalade dessa fastigheter. Efter Lehman Brothers kollaps sänkte de stora centralbankerna räntorna ner mot nollan för att undvika en deflationsprocess.

Även Riksbanken sänkte räntan. Ingves hoppades i det längsta att det svenska finansdepartementet skulle bistå. Så blev det inte. Eftersom inflationen skulle ligga runt 2 procent, tvingades han till slut sänka räntan under nollan. Fastighetspriserna och skulderna rusade.

Ett tag kändes det lugnt. Sedan kom pandemin och kriget och ändrade på allt. Nu trycker Ingves efterträdare ner inflationen med finanspolitiken sittandes på den friedmanska läktaren. Än en gång svider det i skinnet hos den skuldsatta halvan av befolkningen, drabbade av en ensidig ekonomisk politiks skuldcykler. Kanske är det dags för politikerna att följa en ny nationalekonom i hälarna, en som har mer än en ränta i verktygslådan.