Risken är stor för att många 90-talister aldrig kommer att hitta en fast förankring på bostadsmarknaden. Det skriver, Maria Pleiborn, i sin senaste krönika i Fastighetstidningen.
Jag har börjat fundera på den unga generationens möjligheter och förutsättningar att bli vuxna (är de inte redan vuxna?). Det har jag i och för sig gjort länge, men lite mer intensivt på senare tid. 90-talisterna är många och anses vara mycket speciella eftersom de är digitala infödingar till skillnad från tidigare generationer. Jag är dock ganska övertygad om att åldern har en större betydelse än kohorten (årgången), som vi demografer uttrycker oss.
[ Annons ]
Under julhelgen hade Svenska Dagbladet en artikelserie om 90-taliserna. Den gjorde mig upprörd. Först för att alla verkade vara så ense om att de som är födda på 90-talet är så speciella, något jag inte håller med om. Sen för att när de beskriver sig själva så kan de inte vara nog så uppblåsta och självcentrerade. Jag började fundera över varför jag i många sammanhang diskuterat unga vuxnas möjligheter på bostadsmarknaden, när de själva uttrycker sig så här: ”… konkurrensen om vår uppmärksamhet, våra pengar och vår kompetens hårdnar. Det är en bra utveckling.” Varför ska man oroa sig då? De får väl klara sig själva!
Samtidigt är jag också oroad. De 90-talister som Sofia Kacim beskriver i artikeln är de med akademisk dubbelexamen som kan välja och vraka på arbetsmarknaden och som förmodligen även har föräldrar som har det gott ställt. Men så är det ju inte för alla unga vuxna idag. Det får vi bevisat varje dag när vi läser tidningar och ser på nyheter. Många unga lever i utanförskap och i kriminella miljöer med gängvåld och andra sociala problem. Hur får vi fler att bli de som har goda möjligheter framöver?
Inspireras av:
Indien – det är så givande att ta del av en kultur där de inte tänker som vi. Inte inom politik eller familjeliv och inte inom bostadsmarknad. Man får perspektiv och det är nyttigt.
Under hösten genomförde vi en undersökning åt Bofrämjandet om vilka strategier unga vuxna har på bostadsmarknaden idag. Hur bär de sig egentligen åt för att skaffa ett eget boende och starta sitt vuxenliv? Slutsatserna är ganska tydliga. Det är mycket svårt att själv skaffa ett boende. Den ordinarie hyresmarknaden är stängd för de flesta och då återstår otrygga kontrakt eller att köpa en bostad. Bankernas och Finansinspektionens skuldkvotstak gör att väldigt få unga ensamboende med normala inkomster kommer ifråga för lån till bostad. Man måste antingen köpa tillsammans med en partner, så att man får en gemensam högre inkomst, eller så måste man ta hjälp av föräldrarna.
De som inte har föräldrar som kan hjälpa till får det betydligt svårare. De som vill uppfylla sina drömmar om att bo i ett eget hus (som 70 procent av 90-talisterna vill) inser att de måste spara mycket pengar. De som studerat har levt billigt och fortsätter att göra det när de får ett arbete och kan därmed faktiskt relativt snabbt spara ihop betydande belopp (givet att de slipper höga kostnader för andrahandshyror). Men det hjälper inte om inte inkomsterna är tillräckligt höga.
Som jag ser det finns det en stor risk att många 90-talister aldrig kommer att hitta en fast förankring på bostadsmarknaden. För hur digitala de än är kan de knappast snapchatta fram en bostad.
1 Skippa skitsnacket när du möter en 90-talist av Sofia Kacim i SvD 2017-12-28.
Maria Pleiborn
demograf och senior rådgivare på
WSP Analys & Strategi
