”Det frivola kräver pengar”

Utan muntra galenskaper blir världen mycket tråkigare. Vi behöver fler flamboyanta byggnader – men tyvärr verkar ingen vilja betala, skriver Isobel Hadley-Kamptz, journalist och författare.

Annons:

Annons:

Annons:


I alla tider har rika och mäktiga människor velat sätta långvariga avtryck i världen. Henrik III lät bygga Westminster Abbey, Gustav III anlägga Hagaparken, Hadrianus hade sin villa, Septimus Severus sin triumfbåge, Francois Mitterand sin glaspyramid utanför Louvren (erm… och Triumfbågen i La Défense och Bastille-operan och Nationalbiblioteket och Institutet för arabvärlden – vi kanske vid närmare eftertanke ska lämna Mitterand utanför).

Inspireras av:

Årets frökataloger. Drömmer om lila kronärtskockor, rosa fransk lök, portugisisk kål och minst 18 olika sorters tomater.

Vad kommer byggnader i framtiden säga om Sveriges rika och mäktiga under början av 2000-talet? Frågan är lite för deprimerande för att ens orkas ta i. För vad har egentligen uppförts av intressanta, flamboyanta, skrytsamma byggnadsverk de senaste decennierna i Sverige?

Det finns en viktig punkt här, innan vi fortsätter. De rika och mäktiga vill nämligen i allmänhet inte primärt bidra till god bostadskvalitet, ergonomiska kontor eller motverka boendesegregering och resursslöseri. Den sortens projekt faller alltså utanför det jag talar om, oaktat hur välbehövliga de kan vara. Det jag far efter är det som på engelska kallas vanities, skrytbyggen, monument över den egna lys- och dådkraften och uppförda bara för att just den här rika och mäktiga personen vill det.

Man kan inte bygga ett samhälle på den sortens lustprojekt, men samhällen helt utan muntra galenskaper blir så mycket tråkigare, gråare. Detta är heller inte ett inlägg i arkitekturupproret, det finns åtskilliga byggnader i stål, betong och glas som kan kvala in i skrytsam uppsluppenhet. Om svenska miljardärer hade anlitat säg Zaha Hadid att bygga konceptuella, algoritmdrivna, sensuellt svepande modernistiska monument hade jag varit den första att jubla.

Illustration: Johan Isaksson

Bara i vårt grannland Finland har modern arkitektur för övrigt haft sina galna skrytsamheter. För några år sedan var jag i Helsingfors och en vän pekade ut ett vackert 1920-talshus mot Brunnsparken och uppmärksammade mig på de välvda fönstren. Glasrutorna i burspråken buktade utåt, vilket gav det röda tegelhuset en säregen lätthet. Det här var förstås en vansinnig extravagans, sådana rutor måste specialblåsas, men ägaren gick glatt på arkitekten Sigurd Frosterus (som också ritat Stockmanns varuhus) linje i detta. När fönstren så småningom skulle renoveras blev det dock problem, de nya ägarna var mer, tja, ekonomiskt inriktade.

Den svenska byggmodernismen är tyvärr som helhet ekonomiskt motiverad och styrd av byggbolag snarare än av arkitekter. Rika svenskar i sin tur är i allmänhet lika lite intresserade av seriös arkitektur som de är av konst eller opera, det är länge sedan det fanns en bildad borgerlighet med pengar. Och det krävs pengar för att kunna satsa på det frivola, på det flamboyanta. I tider av akut bostadsbrist är det kanske heller inte statens uppgift att finansiera sådant som primärt finns till för att vara vackert.

Nu avskaffas värnskatten, och fastighetsskatten är sedan länge borta. Kanske kunde man hoppas på att någon enstaka av de välavlönade som nu får ännu mer pengar kvar ska vilja lägga dem på intressanta byggnader. Jag har tips om triumf-bågar om någon skulle vilja höra av sig!

Isobel Hadley-Kamptz
är journalist och författare. Hon medverkar bland annat som skribent på Expressens Kultursida och som krönikör i Dalarnas Tidning och Medievärlden.

Annons: