”Det behövs fler utsträckta händer”

"Akuta åtgärder behöver kompletteras med långsiktiga reformer som gör det möjligt för nyanlända att skapa egen försörjning och som får den reguljära bostadsmarknaden att fungera". Fastighetsägarnas Martin Lindvall skriver i sin senaste ledare om byråkratins onödigt höga trösklar i en tid då alla utsträckta händer bör tas emot.

Viktiga samhällsfunktioner har blivit hårt prövade under flyktingkrisen. Situationen runt om i landet var akut och systemen nära kollaps när regeringen härom veckan försökte skapa andrum i mottagandet. Tak över huvudet betydde inte längre en sängplats, eller ens en stol. Bar himmel och kyrkbänkar gällde för ensamkommande män.

[ Annons ]

Jag har följt olika aktörers rapportering till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, msb, de senaste veckorna och blev inte överraskad av regeringens agerande. Möjligen över att det dröjde så länge.

Utmaningarna försvinner emellertid inte. Gränserna är inte stängda, människors behov av skydd och trygghet består.

Utmaningarna försvinner emellertid inte. Gränserna är inte stängda, människors behov av skydd och trygghet består. I första hand handlar det om att se till att de som söker sig hit får tak över huvudet. Jag vet att många fastighetsägare redan gör viktiga insatser och att fler vill hjälpa till genom att ställa tillgängliga bostäder och lokaler till förfogande. Men byråkrati, kraftigt höjda försäkringspremier, bristfällig dialog och förståelse hör till sådant som reser onödigt höga trösklar.

Akuta nödlösningar behövs verkligen, inte tal om annat. Men ska Sveriges flyktingpolitik kunna fortsätta vara generös måste vår integrationspolitik fungera. Det akuta behöver kompletteras med långsiktiga reformer som gör det möjligt för nyanlända att skapa egen försörjning och som får den reguljära bostadsmarknaden att fungera.

Det behövs hundratusentals nya bostäder, det befintliga bostadsbeståndet måste nyttjas mer effektivt och det måste finnas bostadssociala verktyg som ger resurssvaga hushåll både plats och trygghet på bostadsmarknaden.

Vad som krävs för att regeringen ska ta initiativ till reformer som långsiktigt förbättrar bostadsmarknaden vet jag inte, men jag är rädd att traumatiserade människor som tvingas flytta in i tältläger vid ett skånskt pansarövningsfält eller kriminella som skor sig på nyanlända genom en cynisk handel med svarta hyreskontrakt inte räcker. Bostadsministern har gjort klart att lyftet för svensk bostadsmarknad stavas investeringsstöd – och lagt kort ligger.

Hittills har jag inte hört någon ifrågasätta behovet av fler bostäder. Inte heller har jag hört någon misstro att behovet summerar till hundratusentals eller anser det oviktigt att kunna pressa prislappen för varje ny bostad. Men även med Kombohus och andra goda initiativ förblir den nybyggda bostaden ett dyrare alternativ. För den nyanlända familjen, utan kötid eller sparkapital för insatsen, är det förstås inget alternativ alls.

Hur tänker sig regeringen att främja den rörlighet som krävs för att frigöra bostäder i det befintliga beståndet? Här saknas förslagen. Och hur ska boende tryggas för dem som redan i dag saknar resurser att betala även för de lite billigare bostäderna? Tystnad också här.

Reformförslag och önskemål om nytänkande möts av ideologiska avståndstaganden och högtravande hänvisningar till ”den svenska modellen”. På planen kommer därför Verkligheten allt närmare en utklassningsseger mot Kartan, medan de styrande på läktaren under avtagande hejarop håller tummarna för en osannolik upphämtning i slutet av andra halvlek.

Nog vore det bättre om de släppte taget och sträckte ut händerna mot andra läktarsektioner: Hjälp oss rita en ny karta! Vi behöver skapa en bostadsmarknad som fungerar väl i både kris och medgång.

Martin Lindvall

Samhällspolitisk chef, Fastighetsägarna Sverige