”Den svenska övertolkningssjukan”

Den sprider sig likt en vårlig influensa inom våra svenska myndigheter - vår vilja att övertolka regler från EU.

Har du hört talats om ”svenska sjukan”? Om svaret är nej så har du fel. Du möter den varje dag. Den har bara inget namn. I brist på bättre fick den alldeles precis ett namn av mig.

[ Annons ]

Jag talar om en smitta som sprider sig likt en vårlig influensa inom våra svenska myndigheter. Att våra myndigheter i allt större utsträckning väljer att övertolka innebörden av nya regler och riktlinjer som kommer från eu och andra internationella myndigheter. Att resultatet ofta blir helt orimligt verkar inte bekymra. Ett par exempel:

Strax efter jul meddelade Boverket att nyinstallation av vedspisar kommer att bli förbjudet. Förvisso inte i formell mening. Det blir bara omöjligt. För att få installera en vedspis måste du kunna bevisa att den klarar utsläppskraven. De nya reglerna kommer att gälla gränslöst, även på landsbygden och i fritidshus.

Att det finns ett samband mellan vedeldning med bristfällig sot- och partikelrening och luftrörsburna sjukdomar samt cancer är ostridigt. Därför finns ett behov av att reglera vedeldningen i tätorter. Men på landsbygden? Och i fritidshuset? Och vad hände med debatten om vår sårbarhet vid kriser och krig?

I samband med den hyllade energiöverenskommelsen mellan de politiska partierna 2016 beslutades samtidigt att Sverige skulle implementera ett eu-direktiv om förbättrad förvaltning av våra vattenresurser. Intentionen är självfallet god. Men innebörden av beslutet är att varje ny användning av en vattenresurs kräver en prövning mot miljöbalken.

Enligt den svenska tolkningen ska vattenresursen prövas mot tillståndet för den aktuella resursen före industrialismens genombrott i Sverige. Med en strikt tolkning av den nya vattendomen måste dammar byggda på 1700-talet rivas. Men också nya vägar, bostäder, till och med reningsverk påverkas eftersom vattenkvalitén ska prövas mot en ”miljökvalitetsnorm” med referensvärden från en annan tid.

Och observera. Dessa beslut kan inte överklagas. När Länsstyrelsen som tillståndsmyndighet fattat beslut har den enskilde sakägaren ingen möjlighet att gå till högre instans. Låter det vettigt? Nej men just nu pågår ett antal ärenden där innehavare av vattendammar åläggs att söka nytt tillstånd enligt dagens miljöregler. Det kostar pengar. Och avslås ansökan måste dammarna rivas, något som kommer att förändra landskapet och utplåna kulturhistoriska värden.

Exemplen kan göras fler. Det gemensamma mönstret är att eu eller andra internationella organ utfärdar direktiv som svenska myndigheter kastar sig över för att med nit och flit implementera till sista bokstav.

Intressant nog gör andra länder annorlunda. När det gäller vattenfrågan har flertalet andra länder helt sonika valt en annan referenstidpunkt och simsalabim har manöverutrymmet vidgats. Vedeldning? Någon som tror att Finland skulle hitta på såna dumheter? Där råder kalla vintrar och vem vet när ryssen klipper av strömkabeln?

Vad handlar då allt detta om? Är det något med den svenska myndighetskulturen? Har kravet på expertkompetens på enskilda områden gått så långt att man tappat bort helheten? I bakhuvudet väcks ett gammalt minne från ett besök hos en kommundirektör i Norrlands inland. På väggen till tjänsterummet fanns en vepa som med vacker brodyr sa det alldeles självklara: Land ska med lag byggas – men förnuftet ska råda över lagen.