Om vi på allvar vill nå hållbarhetsmålen är det hög tid att sluta låta BOA/BTA-kvoten styra bostadsproduktionen. Det menar arkitekterna Sanna Hederus, Åsa Kallstenius och debattören Veronica Hejdelind, som vill se en ny kalkyl för bostadsproduktion.
Vi pratar gärna om betydelsen av värdeskapande, hållbara bostäder och stadsdelar. Ambitioner och krav är i tidiga skeden ofta högt ställda. I markanvisningstävlingar för bostäder skattas till exempel gemensamma ytor och energieffektiva, välisolerade ytskikt ofta högt, men i byggskedet kapas inte sällan dessa kvaliteter bort med hänvisning till ”att kalkylen inte går ihop”. Men räknar vi verkligen rätt? Om vi på allvar vill nå hållbarhetsmålen är det hög tid att sluta låta BOA/BTA-kvoten styra bostadsproduktionen och istället hitta en kalkyl som ger oss de bostäder vi faktiskt säger oss vilja ha.
BTA, är den totala ytan av allt som byggs, till och med yttervägg. BOA är den yta som man bor i, ytan innanför innervägg och som man kan ta betalt för när man säljer eller hyr ut till exempel en bostad. Man kan också formulera det som att BTA, det man bygger, är kostnaden och BOA är det man kan sälja, inkomsten. Kvoten mellan BOA/BTA är vinsten och den ska i ett marknadsdrivet bostadsbyggande alltid pressas att bli så hög som möjligt. Det är i dag den främsta målsättningen i alla byggprojekt.
[ Annons ]
Detta faktum påverkar bostadsbyggandet på flera sätt. Enligt kalkylens logik är det till exempel bättre att bygga många små lägenheter, ettor och tvåor, och sälja dyrt, än att bygga färre lägenheter med flera rum. Men när vi bygger ettor så bygger vi väldigt många kök och badrum per kvadratmeter vilket är sämre ur hållbarhetsperspektiv. En annan konsekvens är att de som har minst plånbok får bo i de sämsta bostäderna.
Storlek och kvalitet på boendet avgörs av en analys av betalningsförmågan hos målgruppen och eftersom den är knuten till kvadratmeterpriset gör vi allt vi kan för att minska BOA:n. Lägenheterna blir så små det bara går, inom ramen för tillgänglighetskrav och andra lagkrav. Kök och vardagsrum ritas i öppen lösning, inte för att det är praktiskt eller efterfrågat utan för att spara kvadratmeter. Bostäderna ritas kort sagt utifrån vad som är billigt att bygga snarare än människors behov. Vi producerar därmed lägenheter som vi vet har sämre boendekvaliteter än vad de borde ha.
De boendemiljöer som vi vet bidrar till att skapa ett gott samhälle, som skapar möten mellan människor, som bygger på delande och samnyttjande får på grund av kalkylen ofta strykas. Med BOA/BTA-logiken dras skarpa gränser mellan mitt och ditt, mellan det som är privat och det som är delat. Det driver boendesegregation och gör det på gränsen till omöjligt att klara de sociala hållbarhetsmålen.
Under senare år har vi sett hur BOA/BTA-logiken letat sig in i politiken. Bostadsfrågan är komplex, det är många olika faktorer som spelar in, vilket gör det svårt att se och förstå vad som påverkar vad, då är det enkelt för politikerna att förlita sig på siffran. Man väljer enkla lösningar, och presentar kvantitativa mål – med löften om bygga x antal billiga lägenheter – istället för att ha en vision och diskussion om vilket slags samhälle de här bostäderna skapar.
Den privata marknaden varken kan eller bör axla hela samhällsansvaret för samhällsbyggandet. De flesta i branschen vill väl och kämpar hårt för att få ut det bästa och mesta som kalkylen tillåter, så fungerar marknaden. Kommunens ansvar och roll däremot går att ändra. Nu bygger det allmänna med samma kalkyl som marknaden, med en kortsiktig lönsamhetskalkyl där vinst ska gå till aktieägare i kronor, snarare än för maximal långsiktig samhällsnytta.
Så har det inte alltid varit. Det allmänna har redskapen och det utpekade långsiktiga ansvaret. Om kommun och stat på allvar vill nå målen i sina visionsdokument om en mer hållbar framtiden krävs insikt, kunskap och mod att frångå BOA/BTA-logiken och skapa ett ekonomiskt system som möjliggör och gynnar den samhällsutveckling vi säger oss vilja ha.
”Arkitektur ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön”
Så lyder visionen för den nationella arkitekturpolitiken som ska vägleda byggandet av vårt samhälle. Det är värderingar som återfinns i såväl Agenda 2030 som i många kommunala översiktsplaner och näringslivets hållbarhetspolicys. En sådan bred samsyn borde skapa optimala förutsättningar att nå uppställda mål. Hur kan vi tillsammans ersätta BOA/BTA-logiken med en kalkyl som räknar in de värden vi alla vill och behöver skapa för en verkligt hållbar framtid?
Sanna Hederus, Åsa Kallstenius, chefsarkitekter och delägare Kodarkitekter
Veronica Hejdelind, HallemarHejdelind
