[ Annons ]

Illustration: Johan Isaksson
Publicerat 8 juni, 2021

Dags att damma av mina föreläsningsanteckningar

Stagflation, kombinationen av låg tillväxt och hög inflation, tillhör historieböckerna. Tomas Ernhagen hör nu röster som talar om stagflationshot och undrar om han ska ta fram sina gamla anteckningar från 80-talet.

Stagflation!? Var hörde jag det senast? Långsamt konkretiseras minnet av en steril föreläsningssal någonstans i Lund i mitten på 1980-talet. Föreläsaren mässar om nationalekonomins utmaningar, om det nästan naturlagsvidriga tillstånd västvärldens ekonomier hade hamnat i under det föregående decenniet. Inflation var något som var förknippat med högkonjunktur.

Under 70-talet upphörde denna ”lag” att gälla. Inflationen steg samtidigt som ekonomierna fastnade i tillväxtkramp. Sjukdomstillståndet var så allvarligt att det fick ett eget namn, stagflation.

[ Annons ]

Detta var under det stora oljeberoendets årtionde, vilket fick enorma följder för tillväxten i västvärlden, och folks beteenden. Plötsligt var det ok att fylla bilen med främlingar och samåka till jobbet. I hemmen övertapetserades ventilerna, vilket möjligen har bidragit till folkminnets lite unkna bild av 70-talet.

Därefter förpassades stagflationen till historieböckerna. Sedan den senaste finanskrisen har vi istället vant oss vid tanken på att ekonomierna har fastnat i sekulär stagnation, det vill säga, evigt låg inflation och låga räntor i kombination med ekonomisk stagnation. Men plötsligt är alltså stagflationshotet tillbaka, åtminstone enligt en del oroade ekonomer, som ekonomen Nouriel Roubini, mer känd som Dr Doom.

I hans scenario drivs inflationen av att löner och produktionskostnader stiger i Kina, Vietnam och andra låglöneparadis samtidigt som regeringar lägger det ena finanspolitiska stimulanspaketet på det andra och centralbankscheferna gäspande låter pristrycket öka.

Detta kombineras med protektionism och flaskhalsar i pandemins spår som begränsar utbudet av varor och tjänster. Globaliseringen kvävs sakta men säkert. Stämmer Roubinis förutsägelser, kan vi stå inför en jobbig resa på tillgångsmarknaderna, som inkluderar fastigheter. Jag är dock inte lika orolig.

Visst finns det tendenser till ökad protektionism, men globaliseringens död…? Fortfarande skrivs det nya handelsavtal och de globala värdekedjorna är hyfsat intakta. Och visst finns det tendenser till inflation. Men det är inte självklart att den expansiva penningpolitiken kommer att leda till ett varaktigt pristryck på varor och tjänster om inte lönerna samtidigt drar i väg. I det perspektivet är de kraftiga kliv framåt som digitaliseringen har tagit under pandemin viktiga.

De ger både ökad pristransparens och förändringar på arbetsmarknaden som kan hålla tillbaka pris- och lönetrycket. På toppen av detta har vi historiens tyngd. Enligt Bank of England har den globala inflationen de senaste 700 åren legat på i snitt 1,6 procent. Känn på den!

Samtidigt vill jag minnas att Dr Doom förutsåg finanskrisen 2008. Det kanske ändå vore klokt att damma av de där gamla anteckningarna från föreläsningarna i 80-talets Lund.

Tomas Ernhagen

Gör: Chefekonom på Fastighetsägarna Sverige

Mer om:  Född och uppvuxen i Lund. Bor i Stockholm sedan 1994. I botten nationalekonom och auktoriserad finansanalytiker. Innan Fastighetsägarna var Tomas drygt tio år på Riksbanken och har ett mångårigt förflutet som journalist.

Twitter: @TomasErnhagen

Läs fler krönikor av Tomas Ernhagen »

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Krönikor ]
[ Nyheter ]
[ Reportage ]