I förra veckan efterlyste Fastighetsägarna ett ramverk för en svensk BID-modell. Samtidigt aviserade Centerpartiet att man vill se större satsningar på BID-samarbeten. Här svarar Johan Hedin (C), rättspolitisk talesperson, på vad politiken bör leverera.
BID-samarbeten (Business Improvement Districts) har visat sig vara framgångsrika för minskad brottslighet, ökad trivsel och trygghet. Men från flera håll har det pekats på hur arbetat försvåras på grund av avsaknad av ett ramverk för en svensk BID-modell.
[ Annons ]
– De BID-inspirerade föreningar vi medverkar i fungerar väl och ger resultat. Samverkan för att möta städers och områdens behov är ett tydligt framgångskoncept. Men det är finns en outnyttjad potential som skulle kunna frigöras genom att tydliggöra såväl det offentligas som civilsamhällets och fastighetsägare roller och mandat här, säger Helena Olsson på Fastighetsägarna Stockholm som skrivit rapporten ”BIDs på svenska”.
Politiken har främst fokuserat på aspekter som straff och polisiära insatser. Men nu har alltså Centerpartiet sagt sig vilja satsa på BID. Johan Hedin, Centerpartiets rättspolitiske talesperson, trycker på att BIDs är lönsamt – både för affärer och samhälle. Så det är inte främst skattepengar som behöver skjutas till.
– Det viktigaste är att fastslå ett politiskt ansvar för trygghetsfrågorna på kommunal nivå. Ett stort problem är att företag som vill leverera trygghetslösningar sällan vet vem i kommunen de ska prata med. Det är ett tillkortakommande som skapar onödiga trygghetsproblem.
Han tar som exempel att företag som arbetar med pollare och andra typer av skydd velat erbjuda sina tjänster men inte kunnat få klarhet i vem som ansvarar för frågan inom Stockholms stad.
– Det är enormt viktiga saker, särskilt i ljuset av den rättegång som pågår mot den terrormisstänkte Rakhmat Akilov. Företagen bestämde sig för att det inte gick att jobba med Stockholms stad eftersom det var så oklart vem som ansvarade för dessa frågor. Då blir bristen på ett tydligt ansvar ett allvarligt problem som hotar säkerheten i staden, säger Johan Hedin.
Detta är framförallt en kommunal fråga. Men Johan Hedin ser ändå en möjlighet för rikspolitiken att stimulera utvecklingen av fler BID-projekt.
– I vårt rättspolitiska program och i vårt förslag till statsbudget anslår vi 100 miljoner i stöd till kommuner för att kunna jobba med säkerhetshöjande arbete. Man kan tänka sig att kunskapsspridning och stimulans till BID-projekt kan vara en del av det.
I länder som Tyskland, Nederländerna, USA och Kanada finns lagstiftning som möjliggör BIDs. Det handlar om att lösa problemet med ”free riders”, alltså företagare och fastighetsägare som drar nytta av andras satsningar, men som inte är intresserade av att bidra själva.
– Jag är inte säker på att det är nödvändigt. Men skulle branschen signalera att det är nödvändigt så får vi naturligtvis titta på det. Men jag är övertygad om att det går att komma långt inom befintligt regelverk, säger Johan Hedin.
Helena Olsson säger att man från Fastighetsägarnas sida i dagsläget inte ser något behov av att importera internationell BID-lagstiftning till Sverige. En anledning är att vi i Sverige redan har ett större offentligt åtagande än i de länder som valt att lagstifta kring BID.
– Därför är det inte säkert att en BID-lagstiftning skulle göra nån större skillnad. Det avgörande för goda resultat är att de aktörer som har mandat och ansvar är beredda att göra sin hemläxa och ha höga ambitioner i sitt arbete, snarare än att de betalar en medlemsavgift. Risken är också att BID-samarbeten skulle bli mindre flexibla och mer stelbenta vid regeltillämpning. Samverkan på frivillig grund kan enklare anpassas till lokala förutsättningar.
