Bygg in mer gemenskap

Vi går mot ett bättre och mer kundanpassat byggande. Det menar Mats Egelius, arkitekt på White som har ritat tusentals bostäder sedan slutet av 70-talet. Men han sörjer att platser för gemenskap fått ge vika i jakten på säljbar yta.

Annons:

Annons:

Annons:


Slår man samman alla lägenheter som passerat Mats Egelius arkitektbord så motsvarar de en mindre stad med cirka 15 000 invånare. Ungefär stor som Finspång, staden som han är född och uppvuxen i.

– Fast det skulle bli en rätt tråkig stad; inga kyrkor, inga sporthallar och inga skolor. Rätt torftig alltså, säger Mats Egelius när vi ses på Whites kontor med utsikt över Hammarby Sjöstad. Hans arbetsgivare de senaste 30 åren.

Men ”Egelius stad” skulle bli en intressant exposé av en tid där arkitekterna dragit lärdomar av vad som gjordes fel under miljonprogrammen. ”Många i min generation arkitekter betraktar rekordårens byggande som en parentes. Det var betydligt klokare att hämta både erfarenhet och inspiration från tidigare epoker för att erbjuda känsla, empati och mänsklighet”, skriver Mats Egelius i boken, BoStad, bostadsarkitektur och stadsbyggnad. Ett 264 sidor tjockt verk som berättar om många av de projekt han varit med att tillskapa, men också en bok med reflektioner över bostadsbyggandet igår, idag och i framtiden. En del skarp kritik riktas mot både kollegor och politiker.

I Mats Egelius bok BoStad, bostads­arkitektur och stadsbyggnad, reflekterar han bostadsbyggandet igår, idag och
i framtiden.

Mats Egelius säger att han började sin arkitektbana under en tid i slutet av 70-talet då arkitekten inte hade en särskilt stark roll, kåren hade tagit mycket stryk av miljonprogrammet.

– Sedan tog byggbolagen över marknaden allt mer, inte bara som entreprenörer som de var förr utan även som byggherrar och beställare vilket innebar att det blev ett tajtare samarbete med arkitekten. Vi jobbar mot samma intresse, att det ska gå att sälja eller hyra ut. På 80-talet upplevde jag mer motsättningar mellan arkitekter och entreprenörer, där vi var de besvärliga typerna.

Under hans första yrkesverksamma år går arkitekturen mot postmodernismen och det är en era då begrepp som förtätning, kvartersstad, variation, sjöstad och inte minst kundanpassning och marknadskrafter gjorde intåg i den svenska bostadsvokabulären.

Om denna epok satt positiva spår i stadsbilden finns det förstås delade meningar om, men när vi står uppe på takterrassen och blickar ut över Sjöstaden, där det nu bor 25 000 människor, så anar man en förnöjsamhet även hos en återhållsam person som Mats Egelius.

Ensamheten är ett växande samhällsproblem. Därför sörjer Mats Egelius att kravet på gemensamhetsytor försvann i början av 90-talet. Foto: Johan Bergmark

Det var här han tillsammans med andra arkitekter och stadsplanerare satte mallen för mycket av det som komma skulle; hur man bygger stadsmiljö på gammal industrimark, på övergivna hamnar och kajer där det mest stod skjul och kranar.

– Vi hade inte så mycket att jämföra med då, vi var i Docklands i London men där var mest kontor. Det närmaste som fanns var väl i så fall Norr Mälarstrand. Utgångspunkten var att det skulle bli bostäder med andra kvaliteter än de i stenstaden. Man skulle ha balkong och stora glasytor, trevliga gårdar och i möjligaste mån en utsikt mot vattnet. Det gällde att locka med något som stack ut eftersom efterfrågan inte var så stor då efter fastighetskrisen i början av 90-talet, säger Mats.

[Mats Egelius råd]
Bostäder med gemenskap
1. Skapa liv
och verksamheter på bottenplanen. Gärna även gemensamma ytor för samvaro mellan grannar.
2. Se till att det finns dagsljus på gemensamma gårdar. Och möjlighet till aktiviteter för alla åldrar skapar gemenskap.
3. Skapa gemensamma rum i bostaden men också privata zoner så att man kan dra sig undan. Separerade kök och vardagsrum är då att föredra.
4. Alla lägenheter ska ha en generös uteplats eller balkong, det ökar trivseln.

Vi lämnar whites kontor och promenerar längs med kajen, förbi kvarteret Tullstugan som han ritade för Familjebostäder 1989–1992 och dit han själv flyttade in när husen stod klara år 1994. En del av kvarteret är kollektivhus med gemensamma utrymmen och ett gemensamt kök för de som vill laga och äta sin mat tillsammans. Mats Egelius är en varm förespråkare för att det ska finnas platser i och utanför bostadshus för mänskliga möten.

– Tyvärr finns det lite intresse hos politiker och byggbolag för kollektivhus eller för att tillskapa mer gemensamhetsytor. Det planeras för kaféer och barer men det är inte alla som vill eller har råd att träffas så. Med tanke på att många är ensamma och att befolkningen blir allt äldre så är samhällsvinsterna stora om vi kan hjälpa varandra mer, som att hämta ut ett recept på ett apotek åt en granne, säger Mats Egelius.

Han konstaterar att kravet på gemensamhetsytor försvann i produktionen i början av 90-talet, Dessförinnan skulle 0,5–1 kvadratmeter per lägenhet avsättas till gemensamhetslokaler.

– Allt högre kostnader för mark och produktion har tyvärr inneburit att jag som arkitekt fått ge avkall på mycket av det som man velat få med. Byggherrarna vill ha så mycket säljbar yta som möjligt, då krymps trapphus och ytor där man skulle kunna ställa en bänk för spontana möten. Tvättstugan, även det en mötesplats, finns det heller ingen plats för.

Tvättstugan, även det en mötesplats, finns det heller ingen plats för.

Mats Egelius ser även en risk för att branschen går för långt i förtätningar. I Sjöstaden är det bra med luft mellan fastigheterna i det som byggdes de tidigare åren. I nyare områden står det tätare och insynen ökar såväl över gata och gård.

–  När vi började bygga i Sjöstaden gjordes det solstudier på gårdarna, kravet var sex timmar sol under vår- och höstdagjämning. Den typen av studier görs inte längre eftersom myndigheterna inte kräver det längre. Ska boendet bli attraktivt måste man ta frågan på allvar.

–Jag tycker också, fortsätter Mats Egelius, att vi hamnat i vägs ände med alla dessa små förtätningsprojekt. Vad som behövs nu är mer storskaligt byggande så att de med låga inkomster får en lägenhet, då måste vi blicka längre bort från centrum där markpriserna är rimliga. Om det behövs får man väl expropriera jordbruksmark för att hålla priserna nere.

Mot gården har några av husen i Stockholm Esplanad träfasad och snedställda balkonger. Balkonglådorna står i hörnen utan regnskydd. Foto: Johan Bergmark

Billig mark är det nu inte i Norra Djurgårdsstaden där Mats Egelius ritat Stockholm Esplanad, en av de sista etapperna innan bebyggelsen når Lilla Värtans vatten. Det blir med största säkerhet hans sista stora projekt.

– Skriv gärna finalen, det låter bättre, säger Mats när vi möter upp för ett studiebesök bara några dagar innan inflyttningen.

Det är onekligen en imponerande final han ritat, ett kvarter med 91 lägenheter som inryms i flera huskroppar med variation i form och fasad men ändå väl sammanhållet och i samklang med de äldre industrihusen i tegel på andra sidan gatan. Det till skillnad mot mycket annat i området som spretar rejält, ett resultat av en politisk ledning som talat sig varm för variation utan att sätta ramar för vad man menar.

Men om husen numera kommer i alla möjliga färger och former så är de till stora delar identiska invändigt.

– På den punkten har det skett relativt lite förändring i boendet jämfört med annat som jag varit med om. Ta kontor där vi förr hade egna rum till de flesta anställda. Nu har vi drop-down på White, man har ett skåp och så sätter du dig där det finns en plats. Den utvecklingen har inte hänt i boendet, när jag började så var det kök, vardagsrum och sovrum, badrum och när jag slutar ser det likadant ut. Man kan undra om bostaden är den sista bastionen – att vi ändå vill bo på ett traditionellt sätt.

Man kan undra om bostaden är den sista bastionen – att vi ändå vill bo på ett traditionellt sätt.

Vi går in på gården där fasaderna är i trä och med balkonger där en del inte har tak av balkongen ovanpå så att blomlådorna får regnvatten.  Mats beklagar att kalkylen inte tillät gemensamhetslokaler, men det står ett gemensamt förråd för kanoter som de boende kan lyfta ner till Husarviken bara några tiotal meter bort. Parkerings-garaget under gården går inte att nå från bostadshusens hissar. Djurgårdsstaden ska andas hållbarhet och då får bilisterna gå ut även om det blåser snålkalla isiga vindar. Antagligen kommer en och annan bilist att ondgöra sig över det påfundet.

– Men det är väl bra om man ser fler män röra sig på gården. De är ju annars rätt osynliga, kontrar Mats. Och det ska alltid vara enklare att ta cykeln än bilen.

Mats Egelius har arbetat med bostadsarkitektur i fyra decennier, den mesta tiden hos White arkitekter där han var partner. Här exempel på några av hans projekt under åren:

Brf Båtsman, Annedal, Bromma, 50 lgh byggt 2009–2011. Det sluttande taket gör att solen når hamnpromenaden. Foto: Åke E:son Lindman
Kv Tullstugan, 263 lgh byggt 1992–1994. Första delen av Hammarby sjöstad. Här bor även Mats Egelius. Foto: Åke E:son Lindman
Innanhavet, Sickla udde, 199 lgh byggt 2001–2004. Här lanserades för första gången bokaler (lägenhet + lokal) och lägenhetsträdgårdar. Foto: Åke E:son Lindman
Frodeparken, Uppsala, 70 lgh byggt 2011–2013. Fasaden mot söder täcktes med 675 kvm solpaneler som driver bland annat hissar och ventilation. Foto: Thomas Zaar
Stockholm Esplanad, Norra Djurgårdsstaden, 91 lgh byggt 2017–2018. Byggnaderna ska knyta an till de äldre tegelbyggnaderna i området och andas kvalitet. Stor möda lades ner på att skapa ljus för alla boende. Foto: Mats Egelius
Holmen, Sickla Kaj, 235 lgh, byggt 2002–2004. Byggherren tappade uthyrningsbar yta men man fick igenom stora glasade öppningar för att skapa ljus och rymd. Foto: Åke E:son Lindman

Annons: