Maria Wetterstrand, fristående samhällsdebattör, anser att vi borde prata mindre om barnens skärmtid och mer om hur vi skapar utemiljöer som är välkomnande och roliga för barn.
Jag är inte den som tjatar om barnens skärmtid. Det är ett löjligt begrepp, enligt mig. Man kan ju göra tusen olika saker vid en skärm som inte kan klumpas ihop. Jag har en stark känsla av att det många egentligen menar när de pratar om att begränsa skärmtiden är något annat. Till exempel att barnen borde vara mer utomhus.
[ Annons ]
Jag vill också att barnen ska vara mer utomhus, men det löses knappast av att prata om skärmtiden – det finns ingen garanti att de går ut bara för att de inte får spela dataspel. Istället borde vi prata om hur vi får dem att vilja gå ut. Hur vi skapar utemiljöer som är välkomnande och roliga för barn.
Allt fler barn bor i städerna, men städerna är i väldigt liten utsträckning anpassade för barn. Kanske sämre än någonsin med tanke på hur biltrafiken brett ut sig de senaste decennierna.
Barn är mindre utomhus, de promenerar mer sällan själva till skolan och rör sig mindre. Skärmtiden må vara en liten del i detta men är inte den stora skurken. Skurken är den usla stadsplaneringen och den ökade bilismen.
Listat:
Kommer ikapp?
Om några veckor har jag nog kommit ikapp med allt jobb jag har på att-göra-listan.
Gå ut i solen
Att-göra-listan får mig att sitta inne och jobba istället för att gå ut i solen med barnen.
Räcker batteriet?
Det satsas tydligen på ett eldrivet flygplan. Batteriet borde väl räcka mellan Stockholm och Helsingfors i alla fall?!
Jag cyklade till skolan hela min uppväxt. ”Gå ut med er” sa mamma när hon tyckte att vi var inne för länge eller om vädret var fint. Mina barn promenerar visserligen till skolan men det är lite läskigt. Min dotters stora oro är de stora bussarna som tagit för vana att stanna mitt på övergångsstället när det är köbildning, så att hon inte kan se om hennes trafikljus visar grönt eller rött.
När jag var i hennes ålder hade jag cykeln precis utanför huset, kunde bara hoppa på den och ge mig iväg. Nu står barnens cyklar bakom två låsta dörrar, nedanför en lång mörk trappa, inne i ett mörkt rum i källaren till lägenhetshuset där vi bor. De måste bäras eller släpas upp för trappan innan vi kan ta en cykeltur. Jag skriver ”vi”, för jag skulle aldrig låta dem cykla ensamma trots att den äldre nu är elva år. När jag var elva cyklade jag och tjejkompisarna runt inom flera kilometers radie för att kolla var de snygga killarna höll till.
Om vi väl får ut barnen, varför finns det inte mer att göra?
För övrigt har jag ingen cykel. Den stals, låst vid en busshållplats utan cykelställ. Hur omöjligt kan det vara att skaffa cykelställ där cyklarna inte behöver bli stulna? Och säkra parkeringsplatser på gården? Både bilens garage och lås går att öppna med fjärrkontroll, varför inte cyklarnas? Hur svårt kan det vara?
Varför bygger vi städer för bilar istället för åt människor? Varför bygger vi för vuxna och inte för barn? För bilister och inte för cyklister? Det är ju vi själva som väljer hur vi vill ha våra städer. Och om vi väl får ut barnen, varför finns det inte mer att göra? Vi har en lekpark nära, men vanliga lekparker växer de ifrån.
Visst görs det små insatser här och där, men i grunden byggs det mesta fortfarande med bilen i fokus, utan en tanke på barnen. Och så skäller vi på barnen för att de hellre sitter vid datorn. Suck.
Maria Wetterstrand
Fristående samhällsdebattör
