Presidentens pressekreterare C.J. Cregg var min favoritkaraktär i TV-serien ”Vita huset”. I ett avsnitt konstaterade hon lakoniskt att ”Everybody’s stupid in an election year”. Cregg, spelad av Emmy-belönade Allison Janney, var förstås inte tvångsrekryterad. Hon trodde trots allt genuint på politikernas förmåga och vilja att som demokratins främsta företrädare göra sitt yttersta för ett bättre […]
Presidentens pressekreterare C.J. Cregg var min favoritkaraktär i TV-serien ”Vita huset”. I ett avsnitt konstaterade hon lakoniskt att ”Everybody’s stupid in an election year”.
[ Annons ]
Cregg, spelad av Emmy-belönade Allison Janney, var förstås inte tvångsrekryterad. Hon trodde trots allt genuint på politikernas förmåga och vilja att som demokratins främsta företrädare göra sitt yttersta för ett bättre USA. Men hon såg vad jämna valrörelser kunde göra med dem.
Det finns få likheter mellan mig och C.J. Cregg. Men även jag har jobbat på central nivå inom politiken. Då tillsammans med flera av dem som i sina roller som statsråd, riksdagsledamöter och regeringstjänstemän, under de senaste mandatperioderna haft inflytande över hur Sverige utvecklats. Jag känner de flesta av dem som kloka, kunniga och besjälade av att förbättra samhället.
Under valår händer emellertid något. I år hemföll även framträdande partirepresentanter åt barnsligt hejaklacksbeteende, som vore det distriktsmästerskap i fotboll. Besparingar kallades satsningar, vetenskap avvisades som åsikter och intellektuella resonemang lades åt sidan för att ge plats åt oneliners som ryms på en valaffisch. När andra slogs om mitten fick Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson utrymme att framstå som tydliga företrädare för något annat – och den chansen förvaltade en av dem väl.
Men långsiktigt mer oroande är den kultur som vuxit fram under de ledande företrädarna och bland de politiskt aktiva som inte nödvändigtvis är partiaktiva. På sociala medier har vuxna människor tillåtit sig sjunka till lägsta tänkbara debattnivå, valbara kandidater har hotats och affischer och valstugor vandaliserats. Det är en utveckling som spiller över på svensk politik i allmänhet och förtroendet mellan väljare och valda i synnerhet.
Om politisk instabilitet och finanspolitisk osäkerhet rubbar förtroendet för svensk ekonomi slår det emellertid direkt mot branschen.
När dessa rader skrivs vaknar Sverige till något nytt. Gårdagens valvakor är undanstädade och vi med ett ohälsosamt intresse för politiska detaljer hänger på Valmyndighetens hemsida för att studera nedbrytningar i valkretsar och personkryss. Med MP:s genomklappning och SD:s rekordval står det befarade kaoset kring en första regeringsbildning för dörren. Hur nästa regering och hur den förhandling som krävs för att säkra dess underlag kommer att se ut vågar jag inte spekulera om.
Vid denna tidpunkt för fyra år sedan överskattade jag Alliansregeringens förmåga att parlamentariskt säkra ett fortsatt reformarbete. Förutsättningarna för en stark regering är sannolikt än sämre nu, åtminstone på kort sikt. Men det kan se annorlunda ut redan om ett eller två år.
Betydelsen för fastighetsbranschen då? Ja, försiktighet och tålamod är förstås påkallat även i den analysen. I synen på exempelvis Företagsskattekommitténs förslag och satsningar för fler bostäder är skillnaderna mellan regeringsalternativen små. Valrörelsens budgivning kring antalet nya bostäder imponerade inte och det återstår att se vilken inverkan en eventuell återgång till byggsubventioner kommer att få i praktiken. Det handlar ju ytterst om budgetutrymme.
Om politisk instabilitet och finanspolitisk osäkerhet rubbar förtroendet för svensk ekonomi slår det emellertid direkt mot branschen. Ska våra medlemsföretag kunna genomföra de investeringar som politiken efterlyser fungerar högre risk som en dålig stimulans. Här finns viktiga utmaningar för en ny regering. Situationen tillåter inga misstag, politikernas utrymme att vara ”stupid” försvann redan på valnatten.
Martin Lindvall, näringspolitisk chef Fastighetsägarna Sverige
