”Bostaden har förvandlats till en råvara”

Push är en ny dokumentärfilm som tar upp hur utländska kapitalfonder investerar i bostäder. Enligt regissören Fredrik Gertten har de en affärsidé att göra sig av med sittande hyresgäster för att därefter kunna höja hyran. Push har premiär idag fredag. Vi träffade Fredrik Gertten för en intervju om ämnet och filmen.

Annons:

Annons:

Annons:


Varför har du valt att göra denna film?

– Jag reser över hela världen när jag gör mina filmer och vart jag än kommer hör jag folk som talar om den enorma stressen av att klara hyran, eller var ska de ta vägen när de blivit uppsagda. Det är inte bara de fattiga, utan även medelklass som drabbas. Priserna på bostäder har en brantare prisutveckling än lönerna och den klyftan har ökat dramatiskt sedan finanskrisen 2008. En förklaring är att bostaden har förvandlats till en commodity, en råvara på finansmarknaden. Men det är inte vilken råvara som hels, anser jag. Bostaden är en mänsklig rättighet.

Anser du då att bostaden ska vara något som fastighetsägare inte ska tjäna pengar på?

– Nej, och jag gör en tydlig skillnad på en traditionell svensk fastighetsägare, som förvaltar fastigheter långsiktigt, sköter husen och naturligtvis gör det till en affär man kan leva på. Det som jag har upptäckt är en helt ny typ av hyresvärd – en global hyresvärd, som inte vet vem som bor i husen eller vad stadsdelen heter. För dem är ditt hem en finansiell produkt som köps och säljs hela tiden, och de arbetar inte för hyresgästerna utan enbart för investerarna i deras fonder. Hade jag varit en fastighetsägare som är stolt över sitt värv hade jag varit bekymrad över dessa aktörer.

I filmen handlar mycket om private equity-bolaget Blackstone, som du anser agerar omoraliskt, så även i Sverige. På vilket sätt?

– Jag hade faktiskt inte tänkt att filma i Sverige, jag trodde att vi var skyddade från detta. Men helt uppenbart har de här bolagen hittat ett sätt att runda svensk lagstiftning. Man tar inte hand om fel som dyker upp utan väntar tills de flyttar, för att sedan renovera och höja hyran. Det är en global affärsmodell som några nu även anammat i Sverige.

Renoveringar av lägenheter har väl alltid gjorts?

– Jo, men med det gamla sättet med totalrenoveringar har ju folk rättigheter som följer med, som ersättningslägenheter. Den nya modellen har aggressiva inslag. Det är människor som bott jättelänge i hus och måste lämna när hyror går upp 50–60 procent, och det handlar inte bara om privata hus, även i allmännyttan gör man så.

Tycker du att det fel att renovera, finns inte risken att områden annars förslummas?

– Jag vill självklart att man ska vårda sina hus. Och gärna kontinuerligt, inte vänta i 45 år på att göra det. Men den uppfattningen jag fått är att de hyreshöjningar som görs inte står i relation till de kostnader man har. Man renoverar bara för att höja hyran, inte för att underhålla. Sedan finns det så kallade slumlords som inte gör något och väntar på att sälja. Men det är individer som jag inte tror att seriösa fastighetsägare vill umgås med.

Ska det införas restriktioner så att dessa utländska kapitalfonder inte ska få köpa bostadsfastigheter?

– Jag har lyxen att kunna göra en film som belyser ett problem. Det är inte mitt jobb att föreslå hur man ska göra. Men det som händer just nu är dramatiskt. Även de som styr i städerna har börjat reagera på att vanliga medborgare inte har råd att bo kvar. Och man har skapat nätverket The Shift även i Köpenhamn och Malmö. I Berlin har man infört hyresstopp och i Nya Zeeland är det förbjudet för utländska köpare att ta över bostadshus.

Finns det inte en risk att vi bygger färre bostäder om kapitalet till marknaden försvinner?

– Jag inbillar mig att det måste gå att finansiera på annat sätt, och de stora byggbolagen som har en så stark ställning kan säkert bygga till lägre kostnader. Sedan är det märkligt att svenska pensionspengar ska gå igenom aktörer som Blackstone. Skulle inte svenska pensionspengar kunna bygga själva istället? Men jag är som sagt inte politiker, och det är upp till andra att lösa.

I filmen är det människor som inte kan bo kvar i områden som blir gentrifierade och mer attraktiva. Är det inte rimligt att det kostar mer då?

– Ja, det är många som tycker så och man kan ha olika marknadsargument. Men städer har historia och de har varit en plats där även fattiga har kunnat bygga sin egen kultur. Vill vi ha det så att alla ska bort och andra ska in? Som fastighetsägare skulle jag vilja ha kvar de som bott länge, de som är engagerade och skapar social trygghet. Vill man vara en långsiktig fastighetsägare kan man ha en rimlig hyresnivå utan att skaka om sina hyresgäster. Men dessa nya aktörer som inte ens bor i samma land har bara ett enda perspektiv, som dessutom är kort: att trycka upp vinsterna, sälja och gå vidare.

Vad hoppas du att din film ska skapa?
– Ett nytt samtal, att folk samlas från höger till vänster och kommer fram till hur vi ska få en bostadsmarknad som bygger på de mänskliga rättigheterna så att alla har ett drägligt boende.