Den som vill se en förändring kan inte sitta på läktaren och peka. Brittgårdens Bertil Lindström vet vad han vill och har lätt att få andra med sig. Vi träffade en fastighetsägare i Tibro med stort hjärta och hårda nypor när det krävs.
En schysst hyresvärd som säger ifrån när det krävs, en affärsängel med stort hjärta, och den envisa ”gubben i Brittgården”. Bertil Lindström har många epitet. Han tar emot vid den höga tegelskor stenen i utkanten av Tibro, ett signum för bostadsområdet Brittgården.
[ Annons ]
Här är betongen lika grå som Tibroregnet. Den utgör en väder mur som ger skydd mot blåsten från Vänern och Vättern, förklarar Bertil Lindström när vi går in. Innanför är Brittgården mera välkomnande. Det är alldeles tyst, äppelträd skymtar bland lekparker, loftgångar och utan påhängande trapphus. SVT har just varit här, en jubileumsbok är på gång, och strömmen av nyfikna arkitektstudenter har inte sinat på 50 år. Många vill kliva in i arkitekt Ralph Erskines värld.
Erskines Brittgården uppfördes under början av 1960-talet. Möbelindustrin i Tibro gick som tåget, behovet av bostäder var stor och Erskine fick i uppdrag att rita ett bostadsområde som skulle spegla framåtandan. Hans idé var att bygga en självförsörjande stad i staden, med olika typer av boenden där olika sociala grupper skulle mötas.
1961 satte Riksbyggen igång byggnationen och sju år senare var Brittgården helt klar – med 314 bostadsrättslägenheter i flerfamiljshus, 25 bostads rätter i radhus, 26 egnahem i form av atriumhus samt fyra ”invalidbostäder”. Här fanns affär, föreningslokaler, mötesplatser och en amfiteater scen. Arkitektoniska detaljer var skorstenar i form av utropstecken och fasader med vitputsad betong mot falurött trä.
Brittgården fick stor uppmärksamhet och var länge ett populärt bostadsområde, men på 1980 talet började en nedåtgående spiral. En omfattande renovering gjordes för att minska energikostna derna, varpå Erskines fasader täcktes in av sten skivor och ett hyreshus revs. Det blev en tagg i Brittgårdens själ.
– Genom insatsgaranti försökte man få fler att flytta tillbaka, men det ledde i stället till att många flyttade ut när fastighetskrisen kom. Lägenheterna blev svåruthyrda och lockade hyresgäster som inte hittade bostad någon annanstans, berättar Bertil Lindström.
Området fick sociala problem och dåligt rykte, och i början av 2000talet stod hälften av lägenheterna tomma. Båda bostadsrättsföreningarna hade gått i konkurs, fastigheterna var nedgångna och Erskine hade sedan länge tagit sin hand från pro jektet. Detta Brittgården valde Bertil Lindström att köpa år 2001.
Låt oss återvända 60 år tillbaka i hans liv för att förstå vägen hit. Till Partillegrabben och skilsmässobarnet som blev nyckelbarn från sex års ålder. Med en frånvarande far och en hårt arbe tande trebarnsmor som sydde klänningar till ”folk i stan”. Och så morfar, tryggheten som satt på far stutrappan och lärde Bertil vad som är rätt och fel i livet.
– Det är klart att allt det där präglade mig. Jag lärde mig tidigt att ta ansvar och klara mig själv, och jag har alltid varit seg, uthållig och målmedveten.
Drömmen var att bli skogvaktare, men dyslexi satte krokben för skolgången.
– Ingen visste vad dyslexi var på den tiden. Det var först senare som jag förstod att jag hade problem med bokstäverna. Idag hade jag med all säker het fått någon bokstavskombination.
Det blev några års jobb på Volvo innan Bertil Lindström tog revansch på skolgången. Våren 1968 var han färdig maskiningenjör och fick anställning hos en VVSkonsultfirma i Göteborg. Med skydds ingenjörsutbildning i bagaget tog Bertil familjen med sig – fru och två barn – och flyttade till Enköping 1976. Där väntade en längre period som arbetsmiljöombud inom SIF och styrelseuppdrag inom TCO och Arbetsverket. 1986 gick nästa flyttlass till Lidköping och vduppdraget för Stiftelsen Skara borgshälsan.
På 1990-talet började Bertil Lindström och hans hustru fundera på fastigheter som pensionsplacering.
– Vi hade förvärvat ett par mindre fastigheter i Lidköping och min bankkontakt undrade om jag inte kunde titta på en bostadsrättsförening med 28 lägenheter i Karlsborg. Vad de än gjorde så blev det sämre. Vi åkte dit och kikade. Efter 1,5 år med Bertil Lindström som ägare och hyresvärd var de 28 lägenheterna fullt uthyrda.Snart kom en ny förfrågan om en konkursad förening i Hjo. Bertil köpte – och efter sex månader var alla lägenheter uthyrda.
– Det är inte så komplicerat. Det handlar om att tillföra ordning och reda, att vara närvarande och tydlig och skapa en relation med hyresgästerna. Och att vara uthållig, säger Bertil Lindström.
1999 ringde bankkontakten igen, denna gång om Brittgården.
– Vi åkte och tittade, men Brittgården kändes för stor och var en konkurs med många fordringsägare. Jag sa nej. Banken undrade om jag inte kunde tänka om, så jag började knacka dörr i Brittgården och skissa på idéer. Många har bott i området sedan 60talet och jag ville veta hur de tänkte.
Valborgsmässoafton 2001 tillträdde Bertil Lind ström som ny ägare, och har sedan dess utvecklat Brittgården steg för steg.
– Att dumpa hyrorna var aldrig aktuellt. Det ger helt fel signaler. I stället ville jag satsa på positiv utveckling.
Ett fotbollslag anlitades för storstädning följt av öppet hus och visningar. Hushållsnära tjänster erbjuds med betalning via hyran. Tvättstugor renoverades och ett gym inreddes. Ett antal lägenheter fräschades upp och möblerades för korttidsuthyrning, eftersom Tibro saknade hotell. Området anslöts till fjärrvärme (med 25 öres kostnadsminskning per kilowattimme), fiber för kabeltv, bredband och IPtelefoni. Gymnasieelever har också fått använda Brittgården för konstutställningar och det äldreboende som flyttade in 1993 fick ett ansiktslyft i samarbete med Tibro kommun – i form av en trädgård där de boende kan komma utomhus och känna dofter av gräslök, humle och rosor.
Viktigt var också att Bertil Lindström införde intervjuer med alla som ville flytta in i Brittgården. Inte för att stänga dörren, utan för att öppna den.
– Jag vill lära känna mina hyresgäster och prata igenom hur vi ser på störningar, husdjur och ansvar. Alla kan ju till exempel få problem med att betala hyran. Mitt krav är att man hör av sig till mig i förväg och berättar om det är så.
Engagerar man hyresgästerna tar de också större ansvar, menar han. Konceptet verkar fungera.
– Planen var att minska det tomma beståndet med 20 inflyttningar per år och den utvecklingen har vi klarat. Idag får vi fler förfrågningar än vi kan bemöta. Brittgården är fortfarande ett mångkulturellt bostadsområde, men ingen frågar längre vilka grannar de får. Jag upplever att de sociala problemen är borta men också att vi svenskar har mognat i relationen till invandrare.
Brittgården blomstrar – bokstavligen. Mitt i betongen finns välvårdade grönytor, kolonilotter och boulebanor. Hyresgästerna ville nämligen spela boule och en sliten fotbollsplan fick ge plats åt 24 banor. En bouleförening flyttade in i en av ”invalidlägenheterna”, som enligt dagens mått inte höll för handikappanpassning. Vid tävlingar används lokalerna som kafé. Ett av atriumhusen köpte Bertil Lindström själv. Inredningen från 60talet stod orörd och huset var svårsålt. Men Bertil anade potential och pryl för pryl bygger han upp ett museum som visar hur ett hem kunde se ut under Brittgårdens första dagar. Duxtvn står redo för Hylands hörna, Hugin dammsugaren väntar i sin originalkartong och dubbelsängen med tillhörande toalettbord är av konstläder. Hans plan är att lämna över projektet till kommunen och Tibro museum.
Samhällsutveckling handlar om att ge och ta, menar Bertil Lindström. Vill man se en förändring kan man inte sitta på läktaren och vänta på att andra ska agera. Samma tanke ligger bakom hans engagemang i Actionparken i Tibro. Han såg skejtarungdomar driva runt i Brittgården, kommunen hade lovat dem en skejtarpark men budgeten försvann. Året därpå kom ett nytt förslag om en satsning på 400 000 kronor.
– Om man inte håller vad man lovar så kommer ungdomarna aldrig att lita på politiken. 400 000 räckte inte, det behövdes 4–5 miljoner. Jag la en startplatta på 200 000 kronor och lovade att lägga lika mycket som andra. Det slutade med att vi tillsammans kunde bygga en actionpark för 2,8 miljoner.
Ett år senare stod där 602 kvadratmeter action park med ramper för skateboard, inlines, BMX och kickbike. Den är öppen för alla och besökarna kan själva tända LED-belysningen – tillverkad i Tibro. Parken är välbesökt, till och med en regnig dag som denna.
– Va, är det han som byggt actionparken?, undrar en av skejtarna. Jag trodde det var Brittgården.
Varumärket är starkt på orten – än mer sedan Brittgården gick in i det konkursade City Möbler i Tibro, en 70 år gammal möbelfabrik med tillverkning av bland annat Carl Malmstenklassiker. Konkursförvaltaren knackade Bertil Lindström på axeln som tog över verksamheten med kravet att produktionen skulle stanna i Tibro. Idag är personalen återanställd, fabriken har målats om i Malmstensfärger och man satsar på nya marknader.
2003 landade ett kvitto på Bertil Lindströms arbete i hans mejlbox. Balkarna runt Brittgårdens balkonger skulle målas om och för första gången hörde Erskine själv av sig (då 89 år), inte hans arkitektkontor. Enligt Erskines önskemål blev balkarna gula och röda. Nästa kvitto kom 2010 då Bertil Lindström utsågs till årets företagare i Tibro.
– Kommunen hade kunnat oroa sig för att jag skulle komma hit och dumpa hyrorna, men jag har känt mig väldigt välkommen.
Lusten driver honom framåt. Det känns som att han gör mer nytta i Tibro än när han jobbade inom företagshälsovården, menar han.
– Jag har själv gjort en resa, men vill inte tala om klassresa för så fort man gör det för man klassvärderingarna vidare. Inget kommer av sig själv och jag har jobbat hårt. Jag har aldrig varit politiskt engagerad och ser mig inte som någon investerare. Det är bara roligt att åstadkomma något. Men jag önskar jag var yngre så att jag hann med lite mer.
65 år gammal börjar det bli dags att trappa ner, tänker han. Han har avverkat sin livskvot av sammanträden och styrelser. Och eftersom han och hustrun numera bor på en gård med tillhörande skog i Tibros grannkommun Skara kan han äntligen kalla sig skogvaktare.
Men först ska Inredia invigas – en nedlagd skjortfabrik byggs om till en konferensanläggning som ska locka världens inredare till Tibro. En del av idéerna kommer från Bertil Lindströms huvud. Sen ska Tibros ungdomsarbetslöshet fixas. Bertil Lindström siktar på en nollvision och vill använda sitt nätverk inom näringslivet för att vaska fram projektanställningar för ungdomar. Som han själv uttrycker det: Arbetsförmedlingen kan ju inte göra hela jobbet.
___________________________________________________
Fakta/Bertil Lindström
Född: 1947
Bor: Varnhem
Familj: Hustru, två barn, fyra barnbarn
Utbildning: Livets skola med viss teoretisk utbildning
Intressen: Skog, jaga älg och småvilt, familjen, samla vin, ”jobbet” och lite golf
___________________________________________________
Tio frågor
Jag själv i tre ord: Uthållig, målmedveten och lättrörd
Favoritpryl: Är inte särskilt prylintresserad
Ser jag fram emot: Hösten. Mycket spännande händer och vi är nya ägare till en borderterrier
Stolt över: Den feedback jag ofta får i Tibro
Om det inte vore fastigheter: Då skulle jag satsa på energiteknik
Favoritfastighet: Konserthuset i Göteborg
Borde aldrig ha byggts: En del av områdena i miljonprogrammet
Vill jag se mer av i fastighetsbranschen: Utveckling, dynamik och nytänkande – det måste till nytänkande kring framtidens hyresrätter
Vill jag se mindre av i fastighetsbranschen: Centralstyrning
Mitt råd till en yngre version av mig själv: Skaffa dig en ordentlig utbildning, prova på nya saker och gör det du gör till 100 procent
