Gentrifiering. Sug på det ordet. Många vill inte ens ta det i sin mun. Andra smakar och ryggar instinktivt tillbaka. Det är ju den där unkna processen som innebär att rika människor flyttar in i fattigare kvarter och ändrar dem i grunden. Så vill vi väl inte ha det, eller? Mitt korta svar är att, […]
Gentrifiering. Sug på det ordet. Många vill inte ens ta det i sin mun. Andra smakar och ryggar instinktivt tillbaka. Det är ju den där unkna processen som innebär att rika människor flyttar in i fattigare kvarter och ändrar dem i grunden. Så vill vi väl inte ha det, eller?
[ Annons ]
Mitt korta svar är att, jo, det är precis så vi vill ha det, eller borde vilja ha det.
I en gentrifierad stad skapas det helt enkelt många fler möjligheter än i städer som inte gentrifieras.
Gentrifiering är egentligen ett fullt naturligt fenomen, som ”drabbar” framgångsrika städer. Att det går bra för en stad beror på att ekonomins hjul rullar på och att folk och företag vill vara där. De flyttar in, städerna växer och husen rustas upp. Det fina i kråksången är att det här är bra för de flesta i staden. När det skapas välbetalda jobb skapas det ringar på vattnet som ger jobb åt andra. Den som serverar kaffe kan skriva barista på sitt cv och tjäna betydligt mer än sin kollega på en mindre lyckad ort. Baristan (och många andra) går på gym, anlitar personliga tränare och så vidare. Det ekonomiska välståndet sprider sig i staden.
I en gentrifierad stad skapas det helt enkelt många fler möjligheter än i städer som inte gentrifieras. Det ger också ökade skatteintäkter. Ett samhälle med välfärdsambitioner bör med andra ord bejaka gentrifieringen fullt ut.
Den som tvekar kan fundera lite på alternativet. Ta Seattle som exempel. Under 1970-talet höll staden på att duka under. Invånarna var helt beroende av den dominerande arbetsgivaren Boeing, som i sin tur var beroende av billig olja för att deras flygplan skulle efterfrågas. Med oljekriserna kom massarbetslösheten. Galghumorn spred sig och någon satte upp en skylt vid stadens utfart som uppmanade den som lämnade Seattle sist att släcka ljuset.
Seattle hade tur. I New Mexico satt nämligen två unga genier som hette Bill Gates och Paul Allen. De var från Seattle och hade nu drabbats av hemlängtan. Sagt och gjort, de flyttade hem och installerade sitt företag Microsoft i staden. Att hitta billiga lokaler var inget problem. I det konkursmässiga Seattle stod inte företagen i kö för att få lokaler.
Resten är historia.
Idag är Seattle en genomgentrifierad stad. De flesta av de Seattlebor som sett denna process är nog rätt nöjda. Alternativet hade varit riktigt dåligt (se på den gamla stolta bilstaden Detroit där kriminaliteten idag grasserar och utflyttningen varit enorm).
Seattle är inte unikt. Det finns mängder med liknande exempel runt om i världen, även i vårt land. Alla våra storstäder bär på liknande historier, om än i lite mindre spektakulär skala. Ta Kockumsområdet i Malmö. När jag föddes byggdes det fortfarande fartyg där. Men det skulle snart ta slut. Konkurrensen från länder i Asien var för tuff och avindustrialiseringen slog stenhårt mot Malmö. Men ur industristadens aska växte en modernare stad fram. Idag kokar det gamla varvsområdet av aktivitet. Gentrifieringen har varit omfattande, inte bara där utan i stora delar av den gamla industristaden. Men är det något vi ska vara ledsna för? Knappast. Alternativet skulle med all sannolikhet vara mycket, mycket sämre.
