Barndomens miljonprogram som bytt skepnad och nu är hippt

Maria Pleiborn minns uppväxten i miljonprogrammet Bredäng, en stadsdel som genomgått många olika skiften och idag lockar hippa kändisar och unga från Södermalm.

Mina föräldrar köpte ett av de allra första husen i ett av de allra första miljonprogramområdena. Ett hus i ett kedjehusområde i stadsdelen Bredäng i Stockholm stad. I mitten av 1960-talet var det bostadsbrist och mina föräldrar ställde sig tidigt i stadens kö för ett småhus. Till slut fick de köpa och det var inte vem som helst som fick flytta in – det krävdes att familjen hade minst två barn.

Nu är huset sålt efter att ha varit i familjens ägo i över 55 år. Själv flyttade jag därifrån för över 40 år sedan, men minnen finns kvar och jag har under de senaste 20 åren varit i både området och huset nästan varje vecka för att hälsa på och ta hand om åldrande föräldrar.

Mycket har förändrats. När jag var ung var de nybyggda husen i Skärholmen det finaste man kunde tänka sig och under min gymnasietid i slutat av 1970-talet tyckte vi synd om våra klasskompisar som bodde på Söder och i Gamla stan eftersom de bodde omodernt, ofta med gemensamt badrum i farstun.

I klassen hade man sina närmaste grannar men också de som bodde i flerbostadshusen på andra sidan skolan. Olika sociala grupper blandades och det var inget som märktes och lärarna var bra. Nästan alla pappor i området jobbade på LM Ericsson och många mammor arbetade hemma (som hemmafruar).

Åren gick. De flesta familjer bodde länge kvar i området, några flyttade till större hus i andra stadsdelar i staden, någon till en lägenhet. Nästan ingen skilde sig vad jag minns.  Vi barn spreds för vinden, nästan ingen bodde kvar Skärholmen när det var dags att skaffa eget. Mamma och pappa fick nya grannar i några hus, ganska lika dem själva fast yngre. Samtidigt ökade antalet personer med utländsk bakgrund i stadsdelen. När jag besökte Bredäng slogs jag av att familjer umgicks ute på ett helt annat sätt än i min egen villaförort. Det kan bero på att man inte har plats hemma, men det kan också bero på att man umgås med fler grannar.

Men i kedjehusområdet umgås inte grannarna på samma sätt. Befolkningen har blivit mer blandad – rent av helt i enlighet med det vi önskar oss i ett samhälle utan segregation. Men de sociala kontakterna grannar emellan är uppenbart färre än tidigare. Det är inte heller riktigt samma fina skötsel av de gemensamma ytorna i området. Lekplatserna har förfallit, gungställningar och sandlådor har plockats bort och i rabatterna är det mer ogräs än rosor.

Samtidigt har bostadsområdet runt Bredängs centrum rustats upp och nya bostäder har byggts.

Satsningar som fokus Skärholmen och Grow’in Skärholmen ska mota bort otrygghet och göra stadsdelarna mer attraktiva igen. Priserna på bostäderna stiger, unga ”hippa kändisar” flyttar till Bredäng – Marit Bergman bor där, liksom Stockholms stads socialborgarråd. Och kanske kommer populariteten att fortsätta och även nå ut till min barndoms gata.

Jag hoppas att de unga som nu flyttar från Södermalm och in i mitt gamla barndomshem kommer att ta väl hand om både huset och området och att många unga flyttar in i småhusen där de äldre nu blir allt mer sällsynta. Kanske blir det två ungar i varje hus igen och de tre skolorna som byggts om till bostäder kanske kommer att byggas om till skolor igen, där barn från olika typer av hem kommer att gå i samma klass och där de allra duktigaste lärarna kommer att vilja jobba.