”Hur ska man kunna öka bostadsbyggandet om man samtidigt sätter strypkoppel på det finansiella systemet?” skriver Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke.
När den här krönikan planerades var arbetsrubriken ”dags att kalla in Persson”, jo vi talar om the Göran Persson. Dagarna före jul fanns nämligen absolut ingenting som tydde på att en politisk kraftsamling var på väg. Snarare tydde allt på att bokrisen snart skulle övergå i en svårartad kollaps.
[ Annons ]
Men så plötsligt händer det. Den 13 januari presenterade regeringen helt överraskande en plattform som i tre lovande ansatser beskriver ramarna för en bred bostadspolitisk överenskommelse. Vad är det egentligen som har skett och vad kan vi tro om fortsättningen?
Först och främst är det uppenbart att det är S som gripit initiativet. När nämnde Göran Persson presenterade Nybyggarkommissionens rapport våren 2014 var han tydlig med att bostadsfrågans komplexitet kräver ett ansvar på högsta nivå. ”Frågan måste läggas direkt hos statsministern”, menade Persson.
Av plattformen framgår att de aviserade samtalen med oppositionen ska ledas av finansministern vilket gör det uppenbart att man lyssnat. Ingen förutom Löfven har ett så stort inflytande över regeringspolitiken som Magdalena Andersson. Istället för en stark man har vi således fått en synnerligen stark kvinna. Bra så!
Istället för en stark man har vi således fått en synnerligen stark kvinna. Bra så!
Men regeringens initiativ kan också antyda att man tröttnat på att det administrativa-juridiska systemet under senare tid tagit sig allt större friheter. Inte minst Riksbankschef Stefan Ingves har på temat ”gör mer” gjort det till en sport att ständigt peka finger åt såväl politiken som andra myndigheter
Riksbankschefen har dock blivit en allt mer isolerad man. Mellan skål och vägg säger fler och fler att kejsaren är naken, att Ingves under en följd av år redovisat grundläggande fakta om det som rör hushållens skuldsättning på ett grovt missvisande sätt. Och hur ska man kunna öka bostadsbyggandet om man samtidigt sätter strypkoppel på det finansiella systemet?
Men kanske viktigare än så, komplexa frågor kräver att man anlägger ett helhetsperspektiv. Att man hittar vägar som bryter sektorpolitikens begränsade sätt att se på verkligheten. Knappast något annat politikområde visar lika tydligt hur samhällsplanering, lagstiftning, skatter, finansiering samt kommun- och rikspolitik är samman-flätade med varandra.
Om något av betydelse ska kunna ske måste processen börja med att man sätter sig i helikoptern, släpper blicken från detaljerna och börjar med att studera de stora sambanden. Det man finner då är att bostadsbyggande består av två stora pusselbitar som intimt hänger samman: utbud och efterfrågan.
Att främja utbudet via mer planlagd mark och snabbare processer är nödvändigt och här gjorde förre bostadsministern Stefan Attefall avgörande insatser. Men människor bor vare sig i detaljplaner eller i bygglovsbeslut. De bor i bostäder och dessa kostar pengar. Har man inte pengar kan man inte efterfråga. Och saknas efterfrågan kommer det heller inte att byggas. Detta är marknadsekonomins enkla men bistra grundlag.
Här, precis här, ligger de kommande förhandlingarnas lackmustest. Alla inser att det behövs fler bostäder. Men inser alla att det huvudsakliga behovet finns hos ungdomar, ensamstående, migranter – i huvudsak resurssvaga grupper? Äntligen ett initiativ – men nu börjar det svåra…
Lennart Weiss
Kommersiell direktör, Veidekke Sverige
