Ute bland öarna höll vi fienden stången.
Kanske var det för att intrycken i det helt nya kontoret blev övermäktiga. Eller kanske för att både gullviva och kungsängslilja blommar. Men som om det fortfarande rådde pandemirestrektioner packade jag ihop och åkte till Rådmansö.
[ Annons ]
Jag hann med en kort promenad i gryningen innan samvetet loggade in. Tittade ut över havet, i nästan varenda liten klippskreva härute har jag legat och mejat ner nassar. Eftersom det är förvirrande tider – de riktiga nazisterna, inte Astrid och Ingmar.
Numera är nästan alla beredskapsårens bunkrar och skyttevärn borta. Men på den tiden var skärgården en enda stor team-park för krigslek. Kalla kriget var för otäckt. Nej, det var illasinnade tyskar som vi spanade efter i horisonten. En ilandfluten stock förvandlades snabbt till sjöartilleri, spillvirket från stugan hade vi redan förvandlat till k-pistar och gevär. Brorsan som var sex år yngre (det bör han rimligen vara fortfarande), fattade inte mycket av den militära strategin. Å andra sidan var han lätt att kommendera.
”Fan, dom jävlarna anfaller från andra sidan ön! Spring bort till andra värnet och peppra dom! Ra ta ta ta ta…”
[ Annons ]
Trots vår minimala eldkraft besegrade vi alltid den till synes övermäktiga ondskan i lagom tid att det var dags att packa båten och åka hem.
När sommaren var slut skildrades våra drabbningar i skoluppsatser, lika mycket inspirerade som plagierade av W.E Johns böcker om Biggles. De små häftena med vita bubblor på blå botten är nu för evigt borta. Men jag är ganska säker på att gryningsräder förekom i åtminstone något av mina pojkäventyr.
Ohjälpligt är det i denna kontext jag tänker de gryningsräder som Sverigedemokraterna nu vill genomföra i utsatta områden. Som om ett politiskt utspel om folkbokföring bara råkat ta plats i en pojkvaskers äventyrsdrömmar.
Jag kan ha fel. De vill tydligen också utvisa barn för att ett äldre syskon begått brott. Något sådant minns jag inte i mina hjältesagor. Utan att ta ifrån SD att det är av största vikt att komma till rätta med den avskyvärda kriminalitet som håller hela bostadsområden som gisslan – men i detta land straffar vi individer. Klantänkande har inget i vårt rättssystem att göra.
Författaren och ledaren för den norska vänstertankesmedjan Manifest, Magnus Marsdal, beskriver i boken Listhaugs metode vad han menar är högerpopulismens strategi i tre steg.
- Aggressiv provokation.
- Offerposition.
- Ny aggression.
Jag skulle dock vilja påstå att det gäller politisk strategi från de flesta håll numera. Och så här skulle det kunna slå tillbaka:
- Utspel om gryningsräder och utvisning av hela familjer.
- Hur tråkigt är det inte att herr redaktören hellre vill förlöjliga och missförstå vår rättsuppfattning i stället för att se de allvarliga samhällsproblemen.
- ”Sitt du i din romantiserade pojkboksvärld medan vi faktiskt tar människors oro på allvar”.
Så jag skyndar mig att säga att – så länge vi håller oss enbart till att komma till rätta med svartuthyrning och trångboddhet och de kriminella som skor sig på detta – så är helt befogat med rejäla krafttag. Men om insatser, som handlar om att hjälpa människor att inte tvingas sova i skift, uppfattas som gryningsräder med dunkla syften hemmahörandes i en polisstat så finns det stora risker med det höjda tonläget. Inte minst för fastighetsbolag.
Men kanske är det bara mina uppskruvade fantasier. Jag lyssnade därför med två bolag som har en del av sitt bestånd i utsatta områden.
Anna Heide, affärsutvecklingschef på Trianon beskrivning av hur bolaget arbetar med olovlig andrahandsuthyrning och trångboddhet skulle lika gärna kunna gälla för Stena och Heimstaden.
”Det här är något seriösa fastighetsägare har jobbat intensivt, strukturerat och systematiskt med under väldigt många år. Dock är detta ett extremt komplicerat, tidskrävande och omfattande arbete. Men är det någon som har koll på vem och hur många som bor i lägenheterna så är det bostadsbolagen som finns närvarande i områdena varje dag. Det är en on-going process som vi aldrig kan släppa. Men inte ens vi har möjlighet till full kontroll. Den man möter när man knackar på oannonserad kan bara hävda att han/hon/de är där på tillfälligt besök. Så man kommer egentligen inte åt något alls vid ett tillfälligt besök som en folkräkning, även om det är i gryningen. Då är det bättre att arbeta med långsiktigt goda relationer och förebyggande bosocialt arbete.”
Den uppskruvade retoriken påverkar framför allt dem som bor i dessa områden. Men Kent Persson, samhällspolitisk chef Heimstaden och med lång erfarenhet från politiken, ser också hur den eskalerande retoriken riskerar att dra in fastighetsbolag som både vill och måste arbeta långsiktigt.
”När man känner att man inte når fram så höjer man bara tonläget. Och det är hela den politiska sfären som blivit alltmer hård i sin ton. Jag är orolig för hur det kan slå mot oss som fastighetsägare. För enda sättet att kunna vända utvecklingen är att skaffa sig god relation med sina hyresgäster. Med den retorik vi nu ser är det precis tvärtom. Det är i stället att lämna långsiktiga investeringar i människor som bär på kraft och gör skillnad i sticket.”
Kent Person ser det som ett politiskt svek. I avsaknad av social bostadspolitik menar han att de stora aktörerna försökt att gå före genom att faktiskt försöka göra aktiva åtgärder i sina områden.
”Och då kontrar politiken genom att höja tonläget som bara skrämmer människor och skapar onödiga konflikter med sin skräckretorik.”
Så jag föreslår ett alternativ: Kom med mig så beväpnar vi oss med pinnar och gör en gryningsräd här ute bland öarna i stället.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
