Första gången jag märkte att det var något lurt var när jag för några år sedan läste att det skulle satsas hundratals miljoner till energirådgivning. Kanske skulle kommunerna nu kunna heltidsanställa energirådgivare? Ringde departementet för att få lite mer detaljer: – Ja, jo, det ska ju komma pengar till energirådgivning. Precis samma belopp som året […]
Första gången jag märkte att det var något lurt var när jag för några år sedan läste att det skulle satsas hundratals miljoner till energirådgivning. Kanske skulle kommunerna nu kunna heltidsanställa energirådgivare? Ringde departementet för att få lite mer detaljer:
[ Annons ]
– Ja, jo, det ska ju komma pengar till energirådgivning.
Precis samma belopp som året innan. Men hur kan ni då kalla det mer pengar? undrade jag.
Jo, pengarna upphörde det året och man var tvungen att ta ett nytt beslut för att pengar fortfarande skulle tilldelas energirådgivningen. Hade man inte tagit det beslutet skulle tilldelningen varit noll. Därav benämningen mer pengar.
Va! Lite skakad och röd om kinderna la jag på luren. Jag kände mig grundlurad (och naiv).
Därför borde jag inte bli förvånad när nu energiministern beskriver ”satsningen” på nära-nollenergibyggnader.
”Få områden rymmer så stora möjligheter att spara energi som byggsektorn. Därför satsar regeringen nu 120 miljoner kronor på att utveckla energieffektiva byggnader för framtiden”, skriver Ann-Karin Hatt i en artikel i SvD. Känns ju som att regeringen är på gång och vill någonting, eller hur? Men denna bild stämmer tyvärr inte alls med hur regeringen agerar i viktiga beslut.
Regeringen har inte vidtagit några större åtgärder trots uppenbara problem.”
I juni 2012 (tre månader innan ministerns artikel) togs ett beslut i riksdagen att nära-nollenergibyggnader i Sverige ska definieras som samma nivå som dagens byggregler. Alltså den lägsta-nivå som finns ska även vara tak och vision för framtiden (och betyda nära noll). Många är nog förvånade över hur mycket man kan vrida på begreppet ”nära noll”. Samma minister som vill ”satsa på energieffektiva byggnader” var med om detta beslut. Man ursäktar sig i beslutet med att ”det i dag saknas tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till hur mycket kraven kan skärpas”. Stopp och belägg! Att man skulle definiera vad nära-nollbyggnader är har man vetat i flera år. Kunskap, och tillräckliga underlag, för att definiera nära-nollhus finns redan. Flera saker visar det:
- Andra länder har tagit fram vassare krav, bland annat Danmark
- Energimyndigheten är starkt kritisk till regeringens definition av nära noll och menar att det går att ställa högre krav och att det dessutom är lönsamt för fastighetsägare
- Frivilliga miljömärkningar på marknaden går idag betydligt längre än våra byggregler
- Antalet lågenergihus i Sverige ökar, flera har varit i drift i många år och är exempel på att god inomhusmiljö och låg energianvändning kan gå hand i hand.
Behövs då tuffare krav kan man fråga sig? Det verkar ju vara en del på gång ändå. Problemet är att dessa föregångare är få i sammanhanget. De är nödvändiga för att visa att det går, men räcker inte på långa vägar för att uppnå några som helst energimål på nationell nivå. Tuffare krav skulle också skapa en marknad och utvecklingsmöjligheter för de företag som levererar energieffektiva produkter. Gissa i vilka länder utvecklingen sker idag?
Utöver det trista beslutet i juni finns det flera exempel på att Sverige inte visar framfötterna. Ett är systemet för energideklarationer som inte fungerar. Regeringen har inte vidtagit några större åtgärder trots uppenbara problem.
Ett annat tecken på bristande engagemang för energieffektivisering är när bostadsministern vill stoppa det kommunala självbestämmandet och inte låta framåtsträvande kommuner ställa högre krav än byggreglerna. Bostadsministern menar att det höjer kostnaderna och försvårar byggandet. Visst höjs kostnaderna initialt i de flesta fall, men satsningar på energieffektivisering ger lägre kostnader totalt eftersom driftkostnaderna sjunker dramatiskt (precis som det kan vara billigare att köpa en dyr mobiltelefon i stället för att få en ”gratis” med höga abonnemangskostnader). Att privata företag som ByggVesta och Wallenstam, som ju bekant vill gå med vinst, satsar på att bygga energieffektivt visar också att det går – om man vill, vill säga.
Jämfört med länder med tuffare krav kommer vi att ha en konkurrensnackdel eftersom vi tvingas betala mer för driften av våra byggnader. Det är synd, onödigt och belastar miljön.
Jag funderar på Janus, den romerske solguden med två ansikten. Janus kunde blicka både bakåt och in i framtiden. Janus såg helheten och var klok. Regeringens två ansikten visar något annat. Hur långt kan man egentligen komma i konsten att säga en sak men göra en helt annan, innan man tappar ansiktet – eller rent av båda?
Lotta Bångens, vd för Energieffektiviseringsföretagen. Mellan 2004–2009 var hon ordförande för Sveriges Energirådgivare. Dagligdags arbetar hon på Aton Teknikkonsult.
