Fastighetstidningens redaktionschef konstaterar att det är utmärkt när fastighetsbolag gör satsningar för att lösa vår nya folksjukdom – ensamheten. Men såklart så krånglar han till det en smula.
Sommaren 1994, ja ni vet – VM, värmen och euforin. Men i bakgrunden hör jag de där raderna av Morrissey som jag nynnade tyst för mig själv:
Take me out tonight
Because I want to see people
And I want to see life
[ Annons ]
Smiths: “There Is a Light That Never Goes Out” var och är ett S.O.S från ensamhet och tristess. Från den nyinflyttade ettan på Katarina Bangata kunde jag gå genom gårdshuset och komma ut i porten bredvid Hannas krog. Det var där livet pågick. Så nära, men vissa kvällar en evighet bort.
Visst minns jag också festerna, de ändlösa cafédiskussionerna, skratten. Men alla de kvällar ingen svarade i telefonen kändes ensamheten överväldigande när allt bara pågick ett kvarter bort. Och då fanns inte ens sociala medier.
Ett högst trivialt minne från gränslandet mellan ung och vuxen. Knappt värt kilowattimmarna i en serverhall någonstans. Att de ändå är så hopplöst svåra att skriva visar på vilket stigma ensamhet har blivit. Det skulle nog vara lättare att hitta någon som berättar att man mördat någon, än att berätta att de sitter ensamma. Att skriva innebär att konfronteras med min egen skräck. Hur blir det när barnen flyttat ut om några år?
I sitt fina reportage om ensamhet har Amanda Vollmer fokus främst på hur ensamhet bland äldre blivit alltmersynlig i samhället. Det har delvis en rent kameral förklaring. Det går idag att får stöd av det offentliga för få ekonomi i de ytor som ska delas och skapa gemenskap. Det är nog delvis förklaringen att det främst är där det går att hitta exempel som Hydran, en hyresfastighet där Sveafastigheter, som en del av sitt sociala hållbarhetsarbete satsat på gemensamma ytor med olika aktiviteter för de boende.
Rapporten Ensam hemma som gjordes av Boinstitutet och Ungdomsbarometern 2020 – det vara innan pandemin gjorde saker än värre – visade hur känslan av ensamhet i åldern 15-24 år ökat med nio procent på fem år. Sociala medier borde ju underlätta, men att hela tiden se andra umgås kan få en att känna sig ännu mer ensam.
Jag tror därför att Karolina Skogs förslag att utöka det stödet till fler grupper kan vara klokt och skapa samhällsnytta.
Men handen på hjärtat, 1994 var länge sen. Hur är det egentligen nu mer än halvvägs i livet? Eftersom jag tvingat mej genom en tung livskris (allt gick bra och det är fint nu) i relativ närtid så vet jag att det finns riktigt nära vänner. Fast det är ju rent krasst inte längre så, som Orup sjöng, att jag kan skaffa nya kamrater för dom gamla har tagit slut. Men vad jag också märkte hur viktigt med de där vilka-som-helst-kamraterna. De som bara lät mig vara där jag just då råkade befinna mig utan att fråga.
Och det är väl den typen av livsnödvändig gemenskap som de innovativa boendeprojekt du läser om i vårt reportage adresserar. Att den här typen av satsningar blir allt vanligare är toppen. Men jag skulle ändå vilja göra ett, som det brukar heta, litet medskick.
Låt mig först dela en betydligt mer konkret upplevelse av skräck än den krypande ångest som tanken på ensamhet framkallar.
Uppdraget var att skriva ett reportage om Lasse Berghagens sista år som allsångsledare på Skansen. Vi hade tagit reda på när Skansen öppnade och hängde på låset. Ändå var de första bänkraderna redan fyllda framför Sollidenscenen (kanske kände de till samma hemligheter som Sir Väs). Det var deras perspektiv jag ville skildra och därför lyckades jag också klämma in mig längst fram när sändningen väl drog igång. Jag antecknade frenetiskt de olika trix som mina bänkgrannar verkade använda sig av för att hamna i bild. Solen tittade fram och jag log nöjt för mig själv när jag tänkte på det beröm mina formuleringar skulle generera på redaktionen. Tills insikten plötsligt slog mig. Det kunde ju mycket väl vara framför mitt nylle som Lasse Berghagen eller inbjuden gäst skulle sträcka fram en uppfodrande mikrofon. I panik försökte jag utarbeta olika krisstrategier. Att tralla med var inte ett alternativ. Förmodligen hade mitt framträdande blivit lika klassiskt som 26 sekunder av tystnad i Norrtälje. Jag antecknade än mer frenetiskt varje gång Lasse Berghagen närmade sig för att skicka ut tydliga signaler om att jag enbart var här i tjänsten. Jag klarade mig med blotta förskräckelsen.
Du skakar förmodligen oförstående på huvudet och tänker: men hörru, bjussa lite på dig själv! Men för vissa av oss är det helt enkelt inte ett alternativ. Och även om vår sociala prestation må te sig stel, spänd och svårt hämmad så är det rent hyresrättsligt inte ett skäl att neka oss boende.
Social gemenskap förutsätter såklart både givande och tagande. Men bjussa på sig-själv konceptet är något annat. Då duger det inte att enbart deltar, hur innerligt man än rent själsligt närvarar. Utan det ska liksom till en lustig hatt, en liten sång. Är du med, eller tycker du bara att jag bara borde bjuda till när det mu är så folkligt, festligt och fullsatt?
Gör vad du vill av den här informationen. Men om du är ett fastighetsbolag som planerar för nästa gemensamhetsboende så kan du väl göra en liten anteckning i projektplanen.
Jag vill ju bara inte bli lämnad ensam.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
