Vi tittar in i Vallastaden

Vallastaden är ett under av småskalighet, flexibilitet och mångfald. På en bomässa koncentreras samtidens drömmar och ideal om boendet. Några av de tidigare utställningarna har under lång tid framåt präglat hur vi bygger bostäder. Följ med när vi försöker hitta vår tids bild av hemmet i Vallastadens gytter av intryck.  

Annons:

Annons:


Vallastaden, den första kommunala bomässan på flera år, ska framförallt ses som en motreaktion på den storskaliga stadsplanering som i princip har rått sedan 60-talet.
– Här har pendeln slagit rakt åt det andra hållet. Här är det en vansinnig blandning på sätt och vis. Men hittills har det funkat hur fint som helst. Jag tror att de flesta vill bo i en blandad stad, säger Rikard Stark arkitekt och kreativ ledare på Okidoki arkitekter.
Det är han som tillsammans med kollegorna ansvarat för områdets utformning. Med 1 000 bostäder fördelat på 40 aktörer har de antagligen lyckats sätta svenskt rekord i mångfald. Men hur planarkitekterna Okidoki tillsammans med Linköping kommun lyckats skapa ett brott i den storskaliga byggherretraditionen har det redan skrivits åtskilligt om.
Nu var uppdraget att i detta under av småskalighet, flexibilitet och mångfald försöka fånga en vision av det framtida boendet.
Och genast blev det mycket svårare.

Ju fler man vill nå ut till och tillfredsställa, desto mer diffust blir det.

– Det är nog symptomatiskt för vår tid. För ju fler man vill nå ut till och tillfredsställa, desto mer diffust blir det. På så vis var det lättare att greppa 30-talets visioner. Det var mer toppstyrt och man kunde lättare utforma bostäderna efter rådande ideal. I Vallastaden har man bestämt sig för mångfald och variation, det gör det lite stökigt för en betraktare att försöka förstå syftet med staden, säger Maja Willén forskare i konstvetenskap på Stockholms universitet som särskilt riktat in sig på samtida bostadsarkitektur och 1900-talets arkitekturhistoria.

Stockholmsutställningen 1930 kom att prägla utformningen av våra bostäder under lång tid. Den funktionella och rationella bostaden sågs som ett viktigt verktyg för att skapa en effektiv välfungerande samhällsmedborgare. Och det var inte något förslag i all anspråkslöshet. Ett år efter gavs den funktionalistiska propagandaskriften ”acceptera” ut.
– Det var en väldigt politisk utställning. Arkitekturen var snarast ett redskap för samhällets förändring. Där ligger den största skillnaden om man jämför med dagens bomässor. Då handlade det mer om samhällets välmående och demokrati. Nu handlar det mer om individens välmående, säger Maja Willén.
Där blir också mässans tydliga fokus på själva processen en tidstypisk indikator. Nästan så att den kan framstå som viktigare än själva resultatet. Rikard Stark har förståelse för att det kan upplevas som splittrat. Vilket på sätt och vis också är en del i visionen av det framtida boendet med betoning på social hållbarhet.
– Att människor inte längre träffas i vardagen är ett stort samhällsproblem. Att få en strukturell blandning på boendet har därför varit viktig. Vi har flyttat ifrån varandra under 50 år, nu är idén att flytta närmare varandra igen. Men för den sakens skull behöver man inte bo likadant. I samma kvarter kan man bo i villa, radhus eller i flerbostadshus som hyresgäst eller bostadsrättsägare.
Stadsdelens strävan efter social hållbarhet tar sig också uttryck i att en uthyrningsbar del integrerats i flera av husen och lägenheter planerade för generationsboende.

Hemmakontor med eget skyltfönster. Östgötahus. Fojab Arkitekter. Atriumhus.

Okidoki har inte själva ritat något av husen. Rikard Stark visar istället runt i Östgötahus atriumbostad där de flyttat in under mässveckorna.
– Här är den främre delen av hemmet ganska publik. Man skulle nästan kunna ha det som ett skyltfönster. Att få in verksamhetslokaler och hemmakontor har varit viktigt. Det skapar liv och ger möjlighet till att det finns folk i området under en större del av dygnet, säger Rikard Stark.

Julia Svensson, chefredaktör på tidningen Arkitektur, tycker att mässan lyckas visa på många intressanta möjligheter. Men hon menar att man misslyckats med det kanske viktigaste för att skapa social hållbarhet.
– Tyvärr har de inte riktigt fått till de billiga hyresrätter som hade behövts. Istället har de fokuserat på att få dit olika typer av människor i olika åldrar – men med betalningsförmåga som gemensam nämnare.
Att det inte har funnits några riktlinjer för hur husen ska se ut har skapat en stökig blandning av intryck menar Julia Svensson. Exteriört vill säga. Merparten av lägenheterna tycker hon är ganska konventionella och i många fall med tämligen dåliga planlösningar.
– En tydlig trend är etagelägenheter med partier av dubbel takhöjd, där det slösas med dyra kvadratmeter. Det blir sällan bra. En annan tendens är att kök-vardagsrummet med öppen planlösning blir allt mindre. Men i samma lägenhet kan man se en jättestor hall som slukar kvadratmetrar, säger Julia Svensson.

Som en kontrast har Omniplan i sitt eget hus skapat den totala friheten från allt vad planlösning heter. Här finns inga bärande väggar, alla installationer ligger i ett hålrum i golvet. Badrummet är en färdigtillverkad låda uppallad på lecablock – bara att koppla loss och flytta dit man vill. Även fasad och fönster består av flyttbara moduler.
– Målet var att skapa våningsplan som är helt fria från någonting som styr. Den totala motsatsen till Stockholmsutställningen 1930 med andra ord. Så man kan säga att det är en väldigt postmodernistisk attityd, säger arkitekten Staffan Schartner.
Nu har dock inte huvudmålet varit att ge den auktoritära funktionalismen fingret.

Tanken är att utgå från hur människor mer och mer anpassar sina lägenheter efter egna behov.

– Vi lever på en trög marknad där det är svårt att hitta just den lägenhet som passar. Tanken är att utgå från hur människor mer och mer anpassar sina lägenheter efter egna behov. Jag har jobbat mycket med att bygga om hus och sett bekymret när det ska göras, säger Staffan Schartner.

 

Stångåstaden och White Arkitekters experimentbostad Drömlägenheten visar en annan typ av flexibilitet än Omniplans fria planlösning. Här kan man tack vare flyttbara väggar och gardiner variera mellan att bo i en 5:a eller en 1:a i princip så ofta man vill. Bild: White Arkitekter.

Och det stora brottet med 30-talets ideal har redan skett. Maja Willén ser ett tydligt brott kring 80-talet. Även om grundtanken på att skapa ett bättre samhälle med bra bostäder levde vidare så övergavs idén att alla skulle bo likvärdigt. Variation och individualitet i boendet blev viktigare.
– Då blev också bostaden tydligare en uppvisningsplats för det sociala livet. Det tog sig uttryck i öppna ytor där drömmarna om ett rikt socialt liv kan utspela sig kring köksön med ett glas bubbel i handen. Det är en delvis exhibitionistisk idé där man ska projicera sitt lyckade liv inför andra, säger Maja Willén.

Den råa betongen ger möjligheter att flytta in med hobby. Hökerum Bygg. Humle & Hantverk. Foto: Anders Jungermark.

Och det går inte att komma ifrån att invändig brutalism som arkitekten Magnus Ståhl skapat åt Hökerum bygg handlar om yta. Här präglar den råa betongen både golv, tak och väggar. Men kanske handlar det trots allt inte enbart om yta. I visningslägenheten som döpts till ”Humle och hantverk” bor ett fiktivt par: ”Den ene är en man som fullständigt snöat in på den ädla konsten att brygga öl. Den andra är en stark och karismatisk kvinna som jobbar som träskulptör.”

Julia Svensson konstaterar att vurmen för hantverk och gemenskap inte på något sätt är ny. Centralt i Linköping ligger Stolplyckan, ett av de största kollektivhusen i Sverige. När det byggdes 1981 uppmärksammades just de gemensamma verkstäderna för vävning, keramik och snickeri. En trend som alltså kommit åter. Men nu i en mer individualistisk tappning. Med den råa betongen vill man inbjuda till att utöva sin hobby i lägenheten.
I en av de mindre betonglägenheterna har man gjort plats för ett stort matbord, men tv-rummet är bara en liten tarm under trappan.
– Det kan låta märkligt, men jag tycker att det är intressant. För tv tittar vi ju allt mindre på.
Det kan ses som en uppgörelse med modernismen där möblemanget ordnades runt tv-apparaten. Kanske samtidigt en hint om en desto mer kollektiv trend i boendet, helt i Vallastadens anda. Ett viktigt inslag i Vallastadens ambitioner att skapa möten är de danskklingande Felleshusen – gemensamhetsanläggningen i varje kvarter. De ska kunna inrymma lite allt möjligt som gästlägenhet, festlokal och odling. Med sin tydliga koppling till huset och kvarteret blir de en slags förlängning av hemmet.
– Och kanske är det här man tillsammans kollar VM-finalen i fotboll på storbilds-tv:n, tänker Rikard Stark.

Trendbrott?
Bostaden inte längre är en uppvisningsplats för det lyckade sociala livet.

Kanske ser vi trots allt ett trendbrott där bostaden inte längre är en uppvisningsplats för det lyckade sociala livet. En mer otvungen social samvaro flyttar istället ut i staden. Det lär visa sig när besökarna nu lämnar Vallastaden åt dess verkliga invånare.

Boutställningar 1925–2017

Bo85 Upplands Väsby

1930 Stockholmsutställningen, Stockholm

En ny form för en ny tid. Här visades ett hem helt i linje med det moderna produktionssamhället. Ett hem skapat för att man skulle vara en effektiv samhällsmedborgare och som skulle kunna hanteras av en ensam kvinna. Det förutsattes hon fortfarande göra om än mer effektivt.

– Det fanns en stark fostransaspekt i projektet. Det handlade lika mycket om samhällets förändring som arkitektur. Där ligger också den största skillnaden mot idag. Där handlade det om samhällets välmående. Nu handlar det om individen, säger Maja Willén. De arkitekter och stadsplanerare som deltog var redan allierade med politikerna och fick stort genomslag under lång tid framöver.

1938 Vi Bo: Ribershus, Malmö

1945 Bo Bättre, norra Guldheden Göteborg

1955 H55-utställningen, Helsingborg
Här har övertron på det vetenskapliga och rationella tonats ner. Det är mer familjenära värden med fokus på familjen och husmodern.

– Där var 30-talet mer radikalt med färdiga produkter så att ingen skulle behöva vara hemma vid grytorna. Under 50-talet går det bra för Sverige vilket innebär att kvinnorna nu inte längre är tvungna att jobba, säger Maja Willén. Redan nu börjar man experimentera, precis som i Vallastaden, med flexibilitet och öppna planlösningar.

1964 NU64, Norrköping

1985 Bo85, Upplands Väsby
Det stora brottet med modernismen. Man har fortfarande idén om ett bättre samhälle med bra bostäder. Men 30-talets tanke om ett likvärdigt boende har bytts ut mot variation och individualitet.

1986 Bo 86, Malmö

1987 Bo87, Umeå

1992  Bo92, Örebro gamla flygfält, Örebro

1993 Bomässan 1993, Stumholmen, Karlskrona

1997 Bo97, Staffanstorp

1998 Bygga Bo 98, Nybodahöjden, Stockholm

1999 H99, Helsingborg

2002 Bo-01, Västra Hamnen, Malmö
Ett aktivt urbant liv byggd på mark som lämnats kvar när industrialismen monterats ned.

– Det man presenterar är inte längre bostäder alla ska ha råd med utan ett livsstilskoncept, något som kan konsumeras, säger Maja Willén.

Det är inte längre bara familjen som står i fokus. Sociala funktioner som tidigare mestadels låg utanför hemmet har flyttat in.

– Det är en delvis exhibitionistisk idé där man ska projicera sitt lyckade liv inför andra. Bostaden är en stor investering och därför också en manifestation av vem man är i samhället. Den goda smaken manifesteras och de rätta grejerna ska visas upp, säger Maja Willén.

2002 BoStad02, Hammarby Sjöstad, Stockholm.

2006 TenstaBo 06, Tensta, Stockholm
Även om det är en mässa i ett arbetarklassområde så är det medelklassens ideal med öppna planlösningar som presenteras.

– Men det är också de människorna man vill locka för att bryta stämpeln som finns. Så på så vis är det inte för alla, även om man tänker att hela området gynnas, säger Maja Willén.

2007 Leva&Bo07, Trelleborg

2012 Bomässan 2012, Annedal, Sundbyberg

2017 Vallastaden, Linköping

 

 

Annons: