[ Annons ]

Maria Masgård, Lars Marcus, Tomas Lewan och Mats Egelius runt bordet. Foto: Björn Leijon
Publicerat 24 oktober, 2011

Vi ser oss som samhällsbyggare

Allt som byggs är bra, men det är inte ofta något sticker ut, är den allmänna uppfattningen om svensk arkitektur. ”En hög lägstanivå”, säger Maria Masgård, arkitekt. Vi samlade fyra arkitekter med erfarenhet av bostäder, kommersiella lokaler och stadsplanering för ett samtal.

Våra läsare är till stor del fastighetsägare som ni förstås möter ofta i era projekt. Hur ofta blir ni frustrerade över att de inte köper era förslag?

[ Annons ]

Maria Masgård: Vi jobbar åt samma håll och har samma mål, men visst händer det då och då att man blir frustrerad. Ofta i sammanhang där jag upptäcker att min ambitionsnivå inte stämmer med byggherrens ambitionsnivå. Dyker den frågan upp senare i projektet kan det förstås bli konflikt.
Lars Marcus: Man måste vara noga med att tydliggöra sina budskap. Jag tycker att med den tjänst vårt företag erbjuder är det rätt lätt att kommunicera med fastighetsägare.
Tomas Lewan: Kommer man med rimliga förväntningar så uppstår inte kollisioner så ofta. Vissa kontor jobbar mer konceptuellt och då kan det bli chansningar som inte går hem hos fastighets­ägarna.
Mats Egelius: Jag tycker att samarbetet har blivit bättre om man jämför med hur det var på 70-talet. Vi jobbar mer mot ett gemensamt mål, som i mitt fall som ritar mycket bostäder, handlar det om att folk ska vara beredda att betala ett högt pris eller hög hyra för sina nya lägenheter. Men byggherrarna tenderar ofta att tappa intresset när man redan innan byggstart sålt in sina projekt till kunderna (bostadsrättsköpare) – med lägenhetsplaner och flashiga bilder. Finishen blir sedan bara en kostnad och inte en extra intäkt. Ofta har då också de som lett projektet lämnat skutan och lämnat över ansvaret till projektledare som vill minska byggkostnaderna.
Maria: Det finns fastighetsägare som har ambitionen hela vägen och bryr sig om detaljer och ytskikt. Det är otrolig stor skillnad beroende på beställaren. Jag tycker inte att man kan slarva i slutet, för även om det är sålt kommer den färdiga byggnaden att vara en referens till nästa projekt och folk kan se hur det blev.

Det är inte arkitekten som är kunden och som ska bo i huset, hör man ibland beställare säga. Hur tänker ni då?

Mats: Jag tycker det finns en risk om man bara utgår från sig själv vare sig man är arkitekt eller fastighetsägare. Det blir lätt att man ser saker ur sin trygga situation som medelålders par samtidigt som, i alla fall i Stockholm, de flesta som söker bostad är unga och singlar. Därför är det positivt att man gör mer marknadsanalyser om vad folk egentligen vill ha.

Alla lägenheter idag ska rymma en dubbelsäng.”
MATS  EGELIUS

Men man bygger ändå inte för singlar längre?

Mats: Det är sant – vi har inga statsstöd och alla projekt ska vara självbärande. Då måste man göra lägenheter där två arbetande personer är med och betalar. Alla lägenheter jag ritar i dag, även om det är små enheter, ska rymma en dubbelsäng, även om det inte är normkravet.
Tomas: En bra och entusiastisk arkitekt ska gärna se sig själv som om han eller hon är kunden. Men att leverera exakt det som beställaren förväntar sig leder inte till något nytänk och den typen av arkitekter som går mot strömmen är det för få fastig­hetsägare och entreprenörer som letar efter. Där har många utländska arkitekter en starkare roll och är mer respekterade.

Så den svenska arkitekten har inte samma position i Sverige som nere på kontinenten?

Lars: Ja, så är det till viss del.  Det hände något dramatisk efter 60- och 70-talets byggande av miljonprogrammen och den debatten som sedan följde. Det blev en knäck för arkitektkåren som då fick bära hundhuvudet för utformningen vilket var rätt orättvist. En svensk arkitekt ser sig som en del av samhällsbyggandet och vi har en hög nivå på det området. Kontinentens stjärnstatus och konstnärsroll har inte varit så stark här och därför är det inga delegationer som åker till Sverige för att titta på spektakulära byggnader, men många kommer för att se Hammarby sjöstad som är bra planering och samhällsbyggande.

Vad tycker ni utmärker svensk arkitektur?

Maria: En hög lägstanivå. Vi gör inga dåliga bostäder. När vi bygger är det bra – men det sticker inte alltid ut.
Lars: Man kan säga att det är glest mellan topparna. I andra länder byggs en massa skräp som
man aldrig skulle få bygga i Sverige men också mycket som är spektakulärt.
Tomas: Fast jag kan inte säga att vi lyckats så bra med våra stadsmiljöer, möjligen med några få undantag som Hammarby sjöstad, annars är det rätt nedslående miljöer som jag ser överallt. Ofta ligger ett särskilt engagemang från någon eldsjäl bakom de riktigt fina resultaten – inte en reguljär process.

Maria Masgård, Lars Marcus, Tomas Lewan och Mats Egelius runt bordet.

Man bygger inte för det kunderna vill ha, skrev en arkitekt i DN. Folk vill ha högt i tak och gammal charmig stil?

Maria: Jo, men att vilja och vara beredd att betala är inte samma sak.
Mats: Fast jag tror det finns en marknad även för det som är lite exklusivare. Det stora steget var Hammarby sjöstad där man kunde ta samma pris som i Stockholms innerstad. Tidigare har det alltid hetat att det gamla begagnade är bättre än det nya, men nu anses det vara lika bra eller till och med bättre i vissa fall.

Men ni bygger likadana hus med samma utstickande balkonger. Det blir lika ointressant som miljonprogrammet om 20 år är det kritiker som säger.

Mats: Det är en enormt okunnig kritik. Det är inte på världskartan att Hammarby sjöstad kommer betraktas som miljonprogramsområde om 20 år. Jag är mer orolig för att mycket byggtekniskt inte håller om 20 år.
Lars: Hammarby sjöstad i all ära, men tittar man på många förorter i Stockholm har de fått tveksamma lösningar där man hängt på några kvarter för att skapa stadskvalitet. Resultatet är små trånga gårdar och långt till allt – som det sämsta av två världar.
Tomas: Utvecklingen är alltid cyklisk. Börjar det låta som att allt ser ut som förr är det ett utryck för någonting. Kanske är konceptet kört i botten och att det är dags för förändring.  Utanför Stockholm har jag hört projekterare säga ”vi har det här området vid vattnet men vi vill inte att det ska se ut som Hammarby sjöstad”.

Att vilja och vara beredd att betala är inte samma sak.”
MARIA MASGÅRD

Måste snygga hus  vara dyra?

Maria: Nej, men billigast är sällan snyggt.
Tomas: En enkel byggnad i ett exklusivt läge kan vara ett intressant uttryck. Det behöver inte kosta pengar. Bra exempel är Bjarke Ingels projekt (BIG) som bygger med enkelt material och med högt tekniskt kunnande.
Mats: Gåshaga Pirar på Lidingö försökte man bygga med billig lådestetik men det var inte billigt och det sålde som bekant dåligt.

Man kan bygga enkelt och ändå spännande. Danska BIG har nått stora framgångar med sin arkitektur, detta är en skiss för ett projekt i Kouvola, Finland med bostadshus i trä.

Mycket av byggandet är i dag mallat klagar en del av era kollegor. Känner ni er låsta i ert arbete?

Maria: Det finns onekligen projekt där allt är väldigt specificerat. Det kan vara begränsande men det kan också bli en utmaning att anpassa sig efter de mallar man får.
Mats: Jag tycker att plattformar är bra i grunden och bra för att få ner kostnaden. Unga arkitekter är dessutom inte intresserade av att rita mängder av badrum eller räkna trappor. Bra om det är bestämt från början så att man vet basen. Men det är jobbigt om all finish ska vara likadan.
Lars: Man hamnar lätt i mallar även när det gäller stadsmiljöer, som när Djurgårdsstaden eller Haga­staden planeras. Även där blickar man för mycket på det man sett någonstans. Arkitektkåren står inför en kunskapsutmaning där man arbetar utifrån principer, inte förebilder.

Förtätning är ledordet i stadsplaneringen i dag,  samtidigt söker folk mer lugn och grönområden. Går det att förena?

Lars: Det är två intressen som inte behöver vara i konflikt med varandra. Man kan ha tätare miljö och samtidigt få in gröna miljöer. Förorten av idag är ineffektiv med det gröna som känns långt borta även om det finns där runt hörnet. I innerstaden kan den kännas nära och det är för att nå dit som arkitekten har mycket att bidra med när områden skapas eller görs om. Tanken om den kontinuerliga staden har inte funnit i stadsplanering de senaste 40 åren och börjar nu först slå igenom som i planerna för Årstafältet i Stockholm.

Ofta ligger ett särskilt engagemang från någon eldsjäl bakom de fina resultaten.”
TOMAS LEWAN

Hur ser ni på politikernas engagemang  i byggfrågor?

Maria: Vi har fått kommentarer från stadsbyggnadsnämnden som tycker att det vi ritat är för tråkigt och mallat och att man vill ha något annat. Det är rätt uppfriskande. Men det finns också exempel på politiker som kommer med krav om att vart sjunde fönsterband i ett område ska ha ny kulör. Den typen av detaljstyrning tycker jag inte känns relevant.
Tomas: Det man saknar generellt är den genuint intresserade politikern som vill något med byggnadsfrågorna. Nu är det ofta politiker som bara vill lyssna men saknar egen fördjupning. Det man skulle önska är att även politikerna kunde ta del av detaljnivån i projekten och förstå intentionerna. Fast jag antar att det är svårt att hoppa mellan områden och plötsligt ha byggfrågorna som sitt ansvar.
Mats: Man ska tänka på att pengarna ligger hos andra aktörer. De stora bolagen satsar mycket för att få första tjing på markanvisningar. Det med resurser som är bra mycket större än vad stadsbyggnadskontoret har att tillgå. Initiativet hamnar då mer hos marknaden än hos politikerna. Det tar också mycket resurser att göra ordentliga jobb vid mindre förtätningar, därför satsar man allt sitt krut på Djurgårdstaden och Hagastaden och andra större projekt – det är enklare.
Tomas: Flera, ofta motstridiga, intressen driver på förtätningar och byggandet av fler våningar på hus. Ett vanligt syfte är att tjäna pengar och klara finansiering. Man behöver även satsning på allmänna byggnader, platser och parker. I längden kommer det att bli en dålig affär för fastighetsägare att man inte utvecklar städernas arkitektur och tänker hållbart och långsiktigt.

Initiativet hamnar mer hos marknaden än hos politikerna.”
MATS EGELIUS

Miljonprogrammet är fortfarande en huvudvärk för storstäderna och klyftorna är större än någonsin. Kan man komma tillrätta med det?

Maria: Vi har jobbat en del med Tensta och Rinkeby – med ett stort kvarter som byggs om till miljö­byggnader med bättre prestanda. Man kan addera profilbyggnader som skapar ny känsla. Man kan även, som gjorts i Danmark, ta ner höjden på husen, dela upp långa hus-kroppar och på det sättet ändra karaktären.
Mats: Jag var i Botkyrka nyligen, i ett område som jag jobbade med för cirka 20 år sedan. Jag blev lite ledsen när jag nu betraktar det. Det kändes redan slitet och trädgårdarna som anlades vid marklägenheterna används inte. Man kunde ha gjort större saker redan då, och även rivit en del. Nu har man kvar samma problem med dessa åttavåningslimpor uppradade efter varandra.
Tomas: En del av dessa områden, jag vill inte nämna några namn, är så dåliga så att det inte går att komma till rätta med det och därför borde rivas. Men man måste också se till hur de boende själva upplever sin miljö. Hörde nyligen en debatt där man talade sig varm för trafikseparering, något som vi försöker undvika i modern stadsplanering där alla planskillnader ska bort. Men det finns en poäng att det finns en trygghet i att slippa bilar i bostadsområden.

 

 

MATS EGELIUS är arkitekt SAR/MSA och ledare för Whites kunskapsområde boende. Styrelseledamot i Bofrämjandet och Sveriges arkitekters arkitekturakademi. Han har deltagit i planeringen av Hammarby Sjöstad.

 

Tomas Lewan är arkitekt SAR/MSA på Nyréns arkitektkontor. Även flitig debattör och tilldelades 2007 Sveriges Arkitekters Kritikerpris. Medverkar ofta i tidningen Arkitektur och i fack- ochdagspress.



Lars Marcus
är arkitekt och stadsbyggnadsforskare, lektor på KTH:s arkitektutbildning. Medarbetare och delägare av Spacescape – ett företag som gör stadsanalyser och brukarstudier till stöd för när stadskärnor, stadsdelar, stadsrum och handelsplatser ska utvecklas.


Maria Masgård
är arkitekt på Tengbom, utbildad vid KTH Stockholm. Från Äppelbo i Dalarna. Har drivit Vansbro sparkfabrik i några år. Bor och jobbar i Stockholm. Ritar mest bostäder, med projekt i och utanför Stockholm. Nominerades år 2007 till tidningen Arkitekturs debutpris för ett sommarhus i Busjön som hon och två syskon delar på i Dalarna.

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]