Vi befinner oss kanske i en långvarig stagnation

När årets sista nummer av Fastighetstidningen dimper ned i brevlådan är riksbankscheferna på väg till bankhuset på Brunkebergstorg i Stockholm för att besluta om räntan ska sänkas eller lämnas oförändrad på 1 procent. Det statistiska underlaget de då utgår från är i allt väsentligt detsamma som de hade vid sitt räntemöte i oktober, det vill …

Annons:

Annons:

Annons:


När årets sista nummer av Fastighetstidningen dimper ned i brevlådan är riksbankscheferna på väg till bankhuset på Brunkebergstorg i Stockholm för att besluta om räntan ska sänkas eller lämnas oförändrad på 1 procent. Det statistiska underlaget de då utgår från är i allt väsentligt detsamma som de hade vid sitt räntemöte i oktober, det vill säga att tillväxten i ekonomin är mycket svag, att inflationen är obefintlig och att arbetslösheten är hög. Förra gången uteblev sänkningen med motiveringen att den svenska ekonomin kommer att ta fart då köpsugna svenska hushåll öppnar plånböckerna och efterfrågan från omvärlden ökar. Då ökar även inflationstrycket.

Riksbanken kommer att vägra större räntesänkningar så länge hushållen fortsätter att öka sina skulder.
Tomas Ernhagen 

Även om situationen är ungefär densamma som i oktober, är det ändå fullt möjligt att Riksbanken sänker räntan den här gången. Den har nämligen börjat oroa sig för att allmänheten ska tappa förtroendet för att inflationsmålet, som är att Riksbanken över tiden ska leverera en årlig inflation på cirka 2 procent, inte ska nås. Den oron är förståelig. Sedan målet infördes på 1990-talet har inflationen i snitt legat på cirka 1,5 procent. Misstroendet syns i olika undersökningar av inflationsförväntningarna. Det syns också på finansmarknaderna. Enligt realobligationsmarknaden förväntas inflationen ligga runt 1,5 procent även på fem och tio års sikt.

Men Riksbanken lär hålla fast i sin tro att tillväxten och inflationen är på väg uppåt. Så har det låtit under lång tid, utan att något har hänt. Till Riksbankens försvar kan man möjligen säga att den inte är ensam om dessa missbedömningar. Återhämtningen och inflationen har dröjt på de flesta håll i världen. Och kanske är det så att vi befinner oss i den långvariga stagnation som den amerikanske professorn Lawrence Summers diskuterade i ett uppmärksammat tal för en tid sedan. Summers utgick från det faktum att västvärlden kännetecknats av låg inflation och relativt hög arbetslöshet sedan slutet av 1990-talet, trots att det tidvis varit bra fart i ekonomin. Kan det vara så, undrade Summers, att tillväxten har drivits av de återkommande börs- och fastighetsbubblorna, men att ekonomin därunder gått i stå? Förklaringen skulle vara att räntan varit för hög för att få företagen att investera och anställa.

Men vänta, räntorna har ju varit låga, invänder säkert någon. Ja, i ett historiskt perspektiv, men för att få fart på företagens investeringar skulle de ha behövt vara kraftigt negativa. Följden har blivit ett lågt resursutnyttjande och därmed en låg inflation. Om Summers ger en rimlig tolkning av skeendet, har Riksbankens ränta under lång tid varit för hög. Penningpolitiken har i så fall spätt på den underliggande stagnationen, och därmed sänkt Sveriges långsiktiga tillväxt genom att hålla nere investeringarna. Nu tror jag inte att Riksbanken kommer att lyssna på professor Summers och börja agera lika aggressivt som den amerikanska centralbanken. Utöver tron på stigande inflation, kommer nämligen Riksbanken att vägra större räntesänkningar så länge hushållen fortsätter att öka sina skulder. I det arbetet har de stöd av regeringen. Tyvärr riskerar det att manifestera stagnationen ytterligare. Modern kunskapsintensiv tillväxt går nämligen hand i hand med urbanisering. Eftersom hyresregleringen gör att det i första hand byggs bostadrätter, har den svenska urbaniseringen bara varit möjlig genom ökade hushållsskulder. Att hålla uppe räntorna och försvåra för hushållen att låna, utan att samtidigt öka utbudet av hyresrätter, är därför att kasta grus i den svenska tillväxtmaskinen.

Annons: