”Storstäderna är inte så hållbara som vi tror”

Medelstora och mindre städer har minst ekologiskt fotavtryck. Är det då hållbart att bygga så mycket i redan stora städer? I sin senaste krönika funderar Maria Wetterstrand över hur ungdomars avtagande hyllning av storstäderna kommer att påverka landet på sikt.

Annons:

Annons:


Det går mode i åsikter. Jag är organisatör för en kurs där samhällsengagerade ungdomar, som lutar åt det rödgröna hållet politiskt, får en chans att lära sig om och diskutera aktuella samhällsfrågor. Vid senaste kurstillfället fick ungdomarna själva lyfta aktuella frågor. Många uttryckte oro över miljöförstöring, bostadsförsörjning och segregation. Därmed kom vi naturligt in på diskussionen om hållbara städer och frågan om glesbygd kontra stadsmiljö.

När jag började engagera mig i miljöfrågor i slutet av 80-talet så ansågs storstäder vara miljöförstörande, resursförbrukande och ohälsosamma livsmiljöer. Fokus var på luftföroreningar, skövling av naturområden för bebyggelse, sopbergen som tornade upp sig och slit- och släng-attityden hos stadsborna som ständigt shoppade nya prylar.
En trend bland gröna sedan 70-talet var att flytta ut på landet för att odla egna grönsaker, leva närmare naturen och andas frisk luft. En romantiserad bild av landsbygden som lösningen på miljö- och hållbarhetsfrågorna levde stark.

I dag är hoppet om storstäderna som lösning på samma problem lika romantiserad. Här finns energieffektiviteten, fler bor på mindre yta, kollektivtrafik är enkel att organisera och används mer, här finns tillräckligt stora konsumentgrupper för ekologiska produkter, här finns bikupor på taken, kryddor på balkongen och grönsaker i stora stadsväxthus som byggs på höjden. Förtätning hyllas, med ett visst bevarande av grönområden för vår mentala hälsas skull.

Listat
Snart vår
Känner som vanligt behov av att anmäla mig till den obefintliga realityserien ”Extreme garden makeover”.

Förbud
Mina barns ettåriga godisförbud är över. Men mammans förhoppning om att godissuget skulle ha försvunnit tycks ha varit förgäves.

Sååå trött
Slutligen är jag sååå trött på att människor kritiserar domslut i rättegångar utifrån rubriker i kvällspressen.

På 80-talet tillhörde jag dem som ifrågasatte hyllningen av glesbygden som hållbarhetens Mecka. Är det något som är konstant, även om trender svänger, så är det ungdomars ifrågasättande av rådande paradigm. Så även på helgens kurs. Är det verkligen hållbart att bygga så mycket i storstäderna? Vill folk verkligen bo i storstäder eller borde fler uppmuntras att flytta ut på landet? Går det att skapa integrerande livsmiljöer, där människor möts trots olika bakgrund, i en storstad? Är det rimligt att bebygga värdefull åkermark när vi har så låg självförsörjningsgrad av livsmedel?

Samtidigt som alla vill att det ska finnas bostäder där folk vill bo, så är det inte orimliga frågor de ställer. Storstäderna är inte fullt så hållbara som vi vill tro. Analyser visar att storstäderna har ett stort ekologiskt fotavtryck, framförallt på grund av hög konsumtion. Glesbygdens påverkan är också relativt hög och beror på större användning av drivmedel för fordon. Lägst fotavtryck har medelstora och mindre städer.
Betänk då att det i framtiden finns förnybara drivmedel eller elbilar som drivs med vindkraft eller solceller. Visserligen är bilar fortfarande ineffektiva jämfört med kollektivtrafik, men glesbygdens avtryck torde ändå ha god möjlighet att minska. Konsumtionsivern i storstäderna tycks svårare att komma åt.

Kanske den diskussion som fördes bland ungdomarna tyder på att trendpendeln svänger tillbaka snart. Från en hyllning av storstäderna till en revival för glesbygden ur ett hållbarhetsperspektiv. Det är värt att fundera över.

Maria Wetterstrand, fristående samhällsdebattör

 

Annons: