Stadsplanering på lika villkor

Begreppet feministisk snöröjning blev snabbt utskrattat när snöröjningen inte fungerade i Stockholm förra vintern. Men det är hög tid att ploga nya vägar för en jämlikare och smartare stad. Alla ska känna sig trygga, trivas och få utrymme i staden.

Annons:

Annons:


Den nionde november 2016 öppnade sig himlen över Stockholm. Snöfallet lamslog i princip all trafik. Invånarna satt antingen fast eller vandrade i timmar.

I Aftonbladet dömde ledarskribenten Eva Franchell ut snöröjningsarbetet. ”Det kommer lite snö och hela huvudstaden paralyseras. Allt prat om feministisk snöröjning faller lika platt som tanterna på hala trottoarer”, skrev hon i en krönika. Hon var inte ensam i sin kritik. Stockholms trafikborgarråd begärde krisrapporter om den misslyckade ”genusplogningen”. Staden hade ett år tidigare bestämt att satsa på jämställd snöröjning, alltså att gynna gångstråk och kollektivtrafik, som oftare nyttjas av kvinnor, före de bilburna mainstreammännens gator.

Men ”lite” snö var en underdrift. Inte sedan 1905 hade liknande mängder snö fallit över huvudstaden. Så det var nog snarare i meteorologi än feministisk ideologi som orsaken till att folk satt där och svor skulle sökas.

Ilskan till trots – det är en utmärkt illustration av de problem som kan uppstå när stadsplaneringen ska ske utifrån ett normkritiskt perspektiv.

– Fast kanske var det lite olyckligt att först mynta ett begrepp, och sedan kan staden inte leverera, säger Meike Schalk som är biträdande professor i urban design och teori vid Kungliga Tekniska Högskolan, kth.

När det kommer stora mängder snö kan upptrampade spår vara behändiga. Men fler och fler har börjat ställa krav på att kunna välja sin egen väg. Så har inte stadsplaneringen sett ut hittils. Byggnader och rum har anlagts utifrån vissa förväntningar av vem, och hur, de ska utnyttjas. Meike Schalk är en del av en växande skara fastighetsutvecklare, samhällsplanerare, arkitekter och akademiker som vill ifrågasätta hela sättet vi skapar, formger och använder gemensamma rum. De förespråkar ofta feministisk stadsplanering, ett uttryck som även politiker tagit till sig. Men vad betyder det – egentligen?

Feministisk stadsplanering handlar inte om en stil eller om materialval, utan om en metod som är tänkt att vända upp och ner på sättet vi konstruerar städer och gemensamma miljöer. Det handlar om att komma samman, öppna fler dörrar till fler offentliga rum, att tänka om och tänka nytt och tänka brett.

Nu för tiden är man väldigt snabb på att skapa nya ord, och sedan ger det ofta inte så mycket.

Exempelvis är den gängse bilden bland kommuner att lekparker och idrottsplatser är inbjudande ytor för alla. I själva verket har studier i Sverige och utomlands visat hur de tas över av pojkar som tränger undan flickor och andra grupper. Denna rumsliga hierarki vill Meike Schalk och många med henne göra något åt.

Vissa kallar det för feministisk eller normkritisk stadsplanering, andra för jämställd eller inkluderande stadsplanering. Begreppsbildningen är en naturlig del av aktörers försök att artikulera sina respektive behov, och ett uttryck för önskan om att förändra stadsbilden. En del vill börja med att sätta ord på rörelsen framåt.

När stockholms stad i maj i år förklarade att ordet byggaktör skulle användas före byggherre som ett led i arbetet för mer könsneutrala detaljplaner, var det inte bara bransch­företrädare som tvekade. Språkkunniga påpekade att aktör var av maskulint grammatiskt genus. Ett symptomatiskt exempel på svensk samtida stadsplaneringsdebatt, enligt Meike Schalk.

– Nu för tiden är man väldigt snabb på att skapa nya ord, och sedan ger det ofta inte så mycket. Vore det inte bättre att först ändra rutiner, processer och beteenden och sedan kalla det för något, undrar hon.

[ Umeå ]

En plats fri från givna förväntningar

Med fokus på unga tjejers behov att ta plats i det offentliga rummet skapades lek- och uteplatsen Frizon i det nya parkområdet Årstidernas park längs med Umeälvens norra bank. Arkitektbyrån Tyréns utvecklade tillsammans med en konstnär ett koncept för en offentlig utemiljö som ska inbjuda till samling, erbjuda trygghet och främja jämställdhet. Frizon togs fram i nära dialog med tjejer i högstadie- och gymnasieåldern.– Det som blev tydligast var önskan om en plats fri från förväntningar. Vi arbetade för att skapa en yta som upplevs som öppen för att hänga, själv eller tillsammans med andra, och det tycker vi att vi har lyckats med. Det är en unik plats som används av många, säger Umeå kommuns jämställdhetsstrateg Linda Gustafsson.

Betydligt mer konkret: Två spegelvända 60-talskök utan mellanvägg med varsitt köksbord som sömlöst flyter ihop till ett långbord. Alltsammans modellerat på originalritningar av de lägenheter som byggts i området år 1973 och byggt i betong för att bestå både väder och misogyni.

Projektet, som fått namnet Praxagoras kök efter det grekiska skådespelet om härförarinnan som tog makten i Aten när männen dragit ut i krig, var tänkt som en arkitektonisk insats för att förändra gatubilden och undersöka vad som får ta plats i det offentliga rummet. Boendeenkäter låg till grund för en tydlig problemformulering. Nästan bara män vistades på platsen. Många kvinnor upplevde en stor otrygghet och kände sig kontrollerade av män. I projektet ville man undersöka hur kvinnors närvaro i det offentliga rummet kunde öka.

– Det handlar om att betala tillbaka i hårdvaluta, säger arkitekten och konstnären Elin Strand Ruin som även undervisar på arkitektutbildningen vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Vad skulle betalas tillbaka, då?

– Alla dessa timmar och minuter av omvårdnad som kvinnorna har lagt ner i sitt arbete, men som inte har blivit betong, skyskrapor, armerat järn eller stål, svarar Elin Strand Ruin.

Hon deltog i flera workshops som mynnade ut i, om än inte i betong, så aktiva mobila kök på olika platser i området. Vissa av kvinnorna som deltog hade arbetat i mer än 25 år med omsorg av området och dess boende. Det arbetet måste få lov att manifesteras i byggd arkitektur, menar Elin Strand Ruin.

Ett offentligt kök: feministisk stadsplanering? Det är inte direkt bilden av normer som bryts man ser för sitt inre.

– Det fanns en farhåga hos oss när vi gjorde projektet att det skulle bli stigmatiserande för kvinnor, säger Elin Strand Ruin.

[ Eslöv ]

Lekfullt för barn blev mötesplats för alla

I augusti 2016 invigdes lekparken ”Jämlika barn leka bäst” i Eslöv.  Ambitionen var att skapa en jämställd lekplats som var tillgänglig för barn med funktionsvariationer. Kontrasterande färger, gungor för rullstolsburna samt förbättrad belysning skapar ytor som ska tillåta lek för alla barn.

–Vi ville i en medskapande process skapa en plats där så många barn som möjligt kan leka och ha roligt. Projektet har gjort stor skillnad. Alla barn i Eslöv har fått tillgång till en rolig, normbrytande och spännande aktivitetsyta. Området har stärkts som lokal mötesplats för människor i olika åldrar och med skiftande intressen och förutsättningar. Sist men inte minst var det en stor grej för barnen att få se sina idéer och drömmar bli verklighet, säger Eslöv kommuns utvecklingsstrateg Peter Juterot.

I projektet samarbetade Eslövs kommun med Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU Skåne), För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning (FUB Skåne län) och Synskadades Riksförbund (SRF).

Men så var det inte. Med lika delar konstverk och kök fanns i Praxagoras kök undertoner av frågor och viljor om hur samhället kan se ut. Äldre, yngre, pappor, farbröder – många kom dit och hjälpte till, umgicks och delade en yta i tid och rum.

– Det som var fascinerande var att det väldigt snabbt blev en mångkönad miljö som sträckte sig över generationsgränserna, säger Elin Strand Ruin.

Inom stadsplanering och urban forskning har det vuxit fram flera grupper som experimenterar med liknande metoder. Här någonstans går konturerna av denna dynamiska men långsamma rörelse att urskönja. Ska feministisk stadsplanering ses som en långsam protest mot hur samhället ser ut? Elin Strand Ruin är kluven.

Å ena sidan finns ett stort behov av platser ”som är på andra sätt”. På den andra finns en önskan om att samhällstempot inte ska ”behöva gå så fruktansvärt fort”. Vi hinner knappt vistas i våra stadsrum, menar hon.

Elin Strand Ruin erbjuder raka svar i vilka man anar en kritik inte bara mot arkitekturen utan mot hela samhället.

– Det finns inte längre samma sorts tilltro till det gemensamma, menar hon.

31% av kvinnorna känner sig ganska eller mycket otrygga när de går ut i si bostadsområde på kvällarna.

 

12% av kvinnorna känner

sig så otrygga a de väljer a inte gå ut på kvällarna.

 

2% av männen är så otrygga a de stannar hemma på kvällen.

Är det arkitekturens roll att korrigera sådant?

– Absolut, menar Meike Schalk. Men det behövs en större och bredare politisk kultur som tar det långsiktiga perspektivet i dagens stadsplanering, tycker hon. Dagens perspektiv sträcker sig sällan längre än en mandatperiod.

En önskan om en vision, alltså. Feministisk stadsplanering som den nya folkhemstanken? KTH-professorn skrattar.

– Kanske är det för många som stör sig på begreppet feministisk, men som värdegrund: ja.

Meike Schalk vill att vi ska hitta tillbaka till nygamla värderingar om samhörighet och gemenskap, men med nya lösningar på gemensamma sociala och ekonomiska problem.

Möjligen är det därför som vi i dag ser allt fler arkitektbyråer och stadsplaneringskontor delta i den offentliga debatten om hur och varför det byggs.

En av de mest synliga aktörerna är arkitektbyrån White. Bara senaste året har byrån lanserat eller deltagit i flera projekt för mer inkluderande planering. Byrån vill uppmuntra till en så kallad ”normkreativ stadsplanering”. Det senaste initiativet som de hakat på är Urban Girls Movement, startat av tankesmedjan Global Utmaning.

Städer borde byggas för tjejer för då byggs de för alla, menar socialantropologen Viktoria Walldin och arkitekten Rebecca Rubin, båda på White, intervjuade i tidningen Feministiskt perspektiv.  De anser att separatism – uppdelandet i kvinnliga och manliga rum – är vägen mot mer jämställda gemensamma stadsrum.

Separatistiska metoder är känsliga då de utmanar folks demokratiska självbild. Meike Schalk förstår tanken och accepterar en ”temporär separatism” som laborerar med urban utveckling.

På den feministiska stadsplaneringens vildvuxna teoriträd är detta ännu en gren, om än inte lika enkel att greppa. Kanske för att separatism inte ingår i gemene mans uppfattning av jämställdhet och likabehandling.


Praxagoras kök var ett samarbete mellan arkitekten Elin Strand Ruin och kvinnor i Hallonbergen. Mobila kök var ett mycket konkret sätt att ta plats – och i förlängningen skapa ett tryggare stadsrum.

Alla dessa timmar och minuter av omvårdnad som kvinnorna har lagt ner i sitt arbete, men som inte har blivit betong, skyskrapor, armerat järn eller stål.

På stadskontoret i Wien, där en hel avdelning arbetat med normkritisk stadsplanering sedan början av 90-talet, är tanken på uppdelade städer en historiskt smärtsam idé som ska byggas in i historiska slutförvar. Där, liksom i Berlin, strävar man efter jämtegrering.

Gender mainstreaming heter det ursprungligen, men översätts på svenska till jämställdhetsintegrering – eller alltså jämtegrering. Enligt Europeiska socialfonden definieras begreppet som ”integreringen av genusperspektiv i varje steg av policyutveckling – design, implementering, övervakning och utvärdering – med syfte att främja jämställdhet mellan kvinnor och män”.

Wien har genomfört runt 60 jämtegreringsprojekt för att förenkla och förbättra stadsmiljön för kvinnor – på deras villkor. Breddade trottoarer för ökad framkomlighet med matkassar och barnvagn, affärer, lekplatser och kollektiv­trafik närmre hemmet.

Österrike är långt mer konservativt än Sverige i de flesta avseenden, men det är inte Stockholm utan Wien som prisats av FN.

Processen blir snabbt politiserad. Stadsplanering och politik är kommunicerande kärl och varken kan eller ska hållas isär, anser Meike Schalk. Men när aktiviteter byter namn skapas nya förväntningar – och därmed nya tillfällen att bli besvikna. Det visar erfarenheterna från den där novemberdagen i Stockholm.

Både Elin Strand Ruin och Meike Schalk resonerar om hur vi kan frångå fixeringen vid kategorier och sträva efter bästa möjliga stadsrum för så många som möjligt.

Det låter – smart. Kanske är det begreppet som borde användas? Smart stadsplanering.

Annons: