”Social bostadspolitik får kosta om den träffar rätt”

Att subventionera produktionen när målet är att hjälpa de ekonomiskt svaga hushållen är en usel idé.

Annons:

Annons:

Annons:


Förhoppningsvis kommer den regering som tillträder att ta sig an bostadsmarknaden. Det kommer att bli komplicerat och ta lång tid. Det finns en risk att man inte kommer att hinna med innan nästa val. Det gäller därför att prioritera bland de frågor som är mest angelägna.

För de ägda bestånden av bostäder är det möjligtvis skuldsättning som kan vara problem. Men då ska man komma ihåg att Sverige under 20 år genomgått en stor förändring av bostadsmarknaden. Idag byggs det bostadsrätter som finansieras av enskilda hushåll mot en tidigare ordning då det byggdes mest hyresrätter som finansierades av bostadsbolagen. Den stora spridningen av lån är i sig en bättre situation och erfarenheten har visat att det inte är hushållen som är problemet. Här har dessutom Finansinspektionen vidtagit åtgärder för att dämpa tillväxten.

Det problem som emellertid måste få en snar lösning är hur de som idag inte klarar att ta sig in på bostadsmarknaden ska kunna få en bostad.

Sverige har ingen tradition av inkomstprövade hyresrätter, något som är vanligt i resten av världen men som hittills avvisats, av vad jag vet, samtliga partier. I stället har den nuvarande regeringen satsat 11,3 miljarder under perioden 2016–2019 på bland annat produktionsstöd till lägenheter med lägre hyra än vad som tas ut i dagens övriga nybyggnation.

Alla subventioner har sina problem, de leder ofta till typer av inlåsningseffekter och risk för segregation. Risken är uppenbar att byggnader och områden med subventionerade hyror blir stämplade som sämre med olika problem som följd. För de som bor i de subventionerade bostäderna blir det svårt att ta sig därifrån då den disponibla inkomsten förändras, efter hyra, om man flyttar till en bostad som inte har subvention.

Illustration: Johan Isaksson

Det har för mig alltid varit en gåta varför man är så intresserad av att subventionera produktionen när man vill hjälpa de ekonomiskt svaga hushållen till en bostad. Ett stöd till produktionen ger ingen garanti för at de kommer de svaga hushållen tillgodo. Problemet är ju inte bostadskostnaden som en stor del av befolkningen trots allt klarar av att betala utan att det finns hushåll som har inkomster som är för låga, av en eller annan anledning. Man ska inte blanda ihop kostnad och pris.

Som Fastighetstidningen skrev i januari, då man redogjorde för fastighetsägarnas synpunkter, så måste en social bostadspolitik få kosta. Men det är viktigt vad man lägger pengarna på så man blir så träffsäker som möjligt och då är det inte subventioner av produktionen, utan bostadsbidrag som är lösningen.

Inspireras av: Jag inspireras av positiva människor som vågar, både historiskt och i nutid.

Bostadsbidrag är inte heller problemfritt. Det ger hushåll ett mindre incitament att öka sina inkomster och det minskar delvis riskerna för fastighetsägare som vet att det finns en betalningsförmåga även hos svaga hushåll. Men det är en subvention som är träffsäker viket gör den överlägsen som subvention.

Statens kostnader för bostadsbidrag har naturligtvis ökat till följd av att vi blivit fler och att det byggts fler bostäder. Men om en del av det produktionsstöd som nu går till kommunerna lagts på bostadsbidrag hade det kunnat gynna just de hushåll som man vill hjälpa.

Ett utökat anslag för bostadsbidrag behöver inte dras i långbänk utan kan ges utrymme direkt i höstens budget.

Ulrika Francke

Annons: