Hur kunde mätare bli en långbänk i Bryssel?

Nya energidirektiv är på väg från Bryssel. Hur goda intentionerna än må vara så finns risken för illa genomtänkta detaljregleringar. Mattias Svensson rekapitulerar tidigare turer kring krav på individuell värmemätning och funderar på den ljumna svenska EU-debatten.

Annons:

Annons:

Annons:


EU-förslaget om att göra individuell värmemätning och debitering (IMD) obligatorisk i alla flerbostadshus har varit en ständig följetong under 2010-talet. Som i filmen ”Måndag hela veckan” där Bill Murray vaknar upp och lever om samma dag.

Från svenskt håll har det gång på gång påpekats att detta sydeuropeiska perspektiv på energieffektivisering fungerar tämligen dåligt här. Likafullt har det dykt upp igen. Senast i det så kallade vinterpaketet från EU-kommissionen, då inbäddat i över tusen sidor lagtext med förslag om krav på energieffektivisering till 2030. Frågan väcker min nyfikenhet. För lika förtjust som jag alltid har varit i Europatanken att förena vår krigshärjade kontinent i frihet och handelsutbyte, lika skeptisk är jag mot hur maktmaskineriet i Bryssel – förvisso med goda intentioner –  tenderar att producera illa genomtänkta detaljregleringar av det här slaget.

Skulle det kunna undvikas? undrar jag. Kan Sverige eller svenska fastighetsägare likt Bill Murray lära sig att manövrera bättre och till slut komma ur situationen? Eller är vi dömda till ständig upprepning?

Är svenska fastighetsägare dömda till ständig upprepning?

Men varifrån kommer egentligen förslagen? Det rent formella svaret är naturligtvis: från kommissionen. De lägger lagförslagen i EU, efter samråd med berörda parter i samhället. Jag mejlade kommissionens representation i Sverige för att få besked om vad som gäller kring IMD i nuläget. De svarade att jag borde mejla kommissionens frågesvar Europe Direct, som lovar svar inom tre vardagar. Det fick jag: att jag borde kontakta en tjänsteman hos energikommissionären.

Det är med andra ord inte helt lätt att få insyn i den stora direktivfabriken i Bryssel.

Förslagen förpackas i stora paket. EU-kommissionens så kallade ”vinterpaket” med omfattande lagförslag på energiområdet var på över 1000 sidor. Där kan det lätt dölja sig en liten detalj med stora följder för svenska förhållanden.

Så varför lägger då kommissionen ett förslag om att göra individuell värmemätning obligatorisk utan undantag vid ny- och ombyggnation? Nicole Bockstaller, pressansvarig för energi och klimat, svarar att mätning av el-, värme- och vattenförbrukning innebär att folk blir mer sparsamma och därmed minskar sin konsumtion, uppskattningsvis med 10 till 30 procent. Hon gör också klart att från kommissionens sida tror man att svenska Boverket använt fel beräkningsgrunder när de kommit fram till att installation av individuell värmemätning generellt sett inte är en lönsam investering i svenska bostäder.

Här kan det vara läge att kort rekapitulera konflikten. Den individuella mätning som förvisso fungerar som tänkt i många fall, är svår att tillämpa i svenska flerbostadshus som värms med fjärrvärme. Att mäta denna miljövänliga och resurseffektiva värmekälla för varje individuell lägenhet innebär i många fall en extra installationskostnad utan uppenbara fördelar. Tvärtom kan den leda till orättvisor eftersom enskilda lägenheter i flerbostadshus kan skruva ner sin värme och betala mindre, samtidigt som de drar nytta av grannarnas högre värme. Därav motståndet från hyresgäster, bostads- och fastighetsägare, ett motstånd som stöds av Boverkets beräkningar om att investeringar i mätare inte motiverar kostnaden.

Precis som Bill Murray fastnar jag i detaljer på vägen. Som att när individuella värmemätare testats är det tvärtemot kommissionens kalkyler fler som höjer än sänker värmen. I 7 865 allmännyttiga lägenheter valdes en inomhustemperatur på 21,7 °C vilket är något högre än de 20–21 grader som fastighetsägaren tillhandahåller. Det får mig att tänka på de israeliska dagis som ekonomen Daniel Kahneman populariserat, som införde böter för att hämta barnen sent och fick uppleva hur betydligt fler föräldrar gjorde just det. Att betala en låg summa sågs som ett pris värt att betala och avskräckte mindre än den tidigare skammen inför personalen som fått jobba över. På samma sätt tycks vissa hyresgäster se på de 20 kronor i merkostnad per månad som två graders höjd inomhustemperatur motsvarar.

Dålig insyn: Även för en ihärdig journalist är det svårt att få svar kring detaljer i ett kommande paket med direktiv.

Praktiska utfall kan alltså bli de totalt motsatta mot vad ekonomiska modeller förutsett. För mig är sådana exempel argument för att inte samla för mycket politisk makt på central nivå.

Men återigen, varifrån kommer egentligen förslaget?

Folk jag frågar spekulerar i om affärsintressen ligger bakom. Tillverkare av smarta el-, värme- och varmvattenmätare är förstås intresserade av att de blir standard. Det vore inte heller konstigt om förslaget kom från sådant håll. Redan under Europasamarbetets uppbyggnadsfas lockade EU-institutionerna aktivt företag och intressegrupper att flytta till Bryssel för att påverka dem. Detta skulle driva på så kallad funktionell integration, de gemensamma institutionerna skulle
få inflytande över alltfler områden.

Men det är inget kommissionen nu tillstår i sitt svar.

Bockstaller ger dock det lugnande beskedet att förhandlingarna med parlamentet förmodligen kommer att landa i att inte göra kravet på värmemätning strikt obligatoriskt enligt kommissionens ursprungliga förslag.

Gott så kan tyckas. Men turerna kring IMD ställer ändå den nu pågående dragkampen kring EU:s utveckling i blixtbelysning.

Den stora europeiska debatten drar kraftigt mot centralisering och nya uppgifter i Bryssel.

En debatt som i Sverige varit tämligen ljum. Här muttrar vi hellre när ett paket med direktiv, märkt: var god implementera, dimper ner. Den stora europeiska debatten drar samtidigt kraftigt mot centralisering och nya uppgifter i Bryssel, särskilt efter att britterna beslutat att lämna EU. EU-kommissionen har presenterat fem vitböcker som vill utöka EU:s makt över bland annat ekonomi, handel och socialpolitik. Macron i Frankrike skjuter gärna över ansvar för den skuldsatta franska ekonomin på hela euroområdet och i de tyska regeringsförhandlingarna söker framför allt socialdemokraten Martin Schultz nya maktpositioner för sig själv i ett EU med hårdare grepp om ekonomi. Båda vill skärpa protektionism och öka utgifter. I Sverige är det nog bara EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark som försökt lyfta en kritisk debatt om dessa tendenser (DN Debatt 25/10 2017), regeringen driver med, folkpartister hejar på.

Tillbaks till IMD. Ett antal svenska parlamentariker har trots allt försökt göra sitt för att modifiera energiförslaget och få bort kravet på obligatorisk individuell värmemätning. Så hur har partierna röstat och går det att se några skillnader? Nja, röstat har de inte precis gjort. Sakfrågorna i dessa omfattande direktiv förhandlas i utskott av enskilda parlamentariker från de stora europeiska partigrupperna. För den som till äventyrs vill använda sin röst i nästa parlamentsval för att påverka i just denna fråga är det således svårt att utkräva ansvar. Men nu tycks det alltså trots allt ha löst sig. För den här gången.

Dragkampen om vem av kommissionen och Boverkets utredare som räknat rätt är en annan intressant sak. Uppenbart anser såväl kommissionen som den svenska regeringen, via Boverkets utredare, sig vara bättre skickade än de som äger fastigheten att bedöma vilka investeringar i bostaden som är lönsamma eller inte, trots att det är ägaren som tar den ekonomiska risken. Å andra sidan är det kriteriet att investeringen ska gå ihop som hindrar att direktivets krav måste implementeras oavsett vad det kostar, så det fyller ändå en funktion.

Denna dragkamp mellan nationella och övernationella myndigheter säger en del hur långt EU just nu befinner sig från den subsidiaritet som förvisso skrivits in i fördragen. Subsidiaritetsprincipen säger att beslut ska fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. Det är dock EU:s gemensamma institutioner – kommissionen och domstolen – som avgör vilken den nivån är. Med andra ord: högst upp beslutas hur långt ner en fråga kan delegeras. Frågor på det?

Kommissionen är dock inte okänslig för kritiken mot att EU-maskineriet är fyrkantigt och byråkratiskt. De har i linje med detta inrättat en särskild avdelning inom byråkratin för att kunna förenkla den. Företag och andra aktörer som anser sig hindrade av regler och direktiv kan vända sig till kommissionens avdelning Refit, med uppdrag att förenkla unionens regler. Hit har dock ingen anmält kravet på värmemätning eller energidirektivet, eller så värst mycket annat heller för den delen. Sverige tycks vara ett av få länder som alls anmäler frågor till Refit, och de rör mest jordbruket. Avdelningen för regelförenkling verkar således vara en återvändsgränd.

Det vanligaste sättet för medlemsländerna att hantera EU-direktiv de inte gillar, tycks vara att helt enkelt strunta i att implementera dem. Men i Sverige vill vi ju hellre vara bäst i klassen.

Det vanligaste sättet för medlemsländerna att hantera EU-direktiv de inte gillar, tycks istället vara att helt enkelt strunta i att implementera dem. Men i Sverige vill vi ju hellre vara bäst i klassen. Vi är inga fransmän som vräker ut rovor på gatorna om någon vill ge oss mindre bidrag, inte ens när det är vi som betalar dem.

Gold-plating: EU-direktiv måste anpassa till svenska förhållanden. Många menar att svenskamyndigheter har en tendens att gå längre än vad EU kräver.

Svenska hushåll fick exempelvis för ungefär tio år sedan smarta elmätare som kan fjärravläsas och fakturering sker efter faktisk månadsförbrukning. I eu som helhet har inte ens en tredjedel av hushållen smarta elmätare idag. Svenska myndigheter, framför allt Energimarknadsinspektionen, har med EU-direktivets riktlinjer som bas gått längre och snabbare fram, ett förfarande som kallas gold plating.

I Tyskland är tvärtom smarta elmätare frivilliga för de 90 procent av hushållen som använder mindre än 6 000 kWh per år. Det finns skäl till detta. Som den tidigare EU-parlamentarikern Amelia Andersdotter ofta påpekat finns betydande risker för integritet och säkerhet med smarta mätare.

… så länge färdriktningen är given av de storslagna målen kommer detaljfrågorna tillbaka med nästa direktiv …

Vid en datakonferens i Tyskland 2011 visade forskarna Stephan Brinkhaus och Dario Carluccio att det via data från smarta elmätare gick att utläsa vilken film användaren sett vid vilken tidpunkt, ett avslöjande som sannolikt bidragit till tyskarnas senfärdighet i att implementera EU:s energidirektiv på denna punkt. Ju närmare detaljerna man kommer, desto tydligare syns dess skavanker.

Högre upp gäller det omvända. I slutänden blir kommissionens stolta prosa talande i sin tomhet.

Detaljregleringens eviga dilemma: Vissa krav, som individuell värmemätning, ger önskad effekt i flertalet länder men är improduktiva för ett fåtal. Å andra sidan blir ambitiösa mål utan tydliga krav snabbt urvattnade.

Den sittande kommissionen har bland annat målen att bli ”en starkare global aktör” och ”en union i demokratisk förändring” med ”rättvisa och grundläggande rättigheter som grundar sig på ömsesidigt förtroende”, ”en djupare och mer rättvis ekonomisk och monetär union” med ”en fördjupad och mer rättvis inre marknad med stärkt industribas”. De vill ha ”ett rimligt och balanserat frihandelsavtal med USA” och vara ”en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik”.

Mål som ingen kan vara emot och som alla kan enas kring. För vem vill ha ett orimligt och obalanserat handelsavtal, en mer orättvis inre marknad eller en bakåtsträvande klimatpolitik? Prosan säger någonting om det politiska livet på överstatliga nivåer. När företrädare för en mängd olika länder samlas för att skriva ihop sig blir sammanfattningar närmast oundvikligt allmänt hållna, och med politik i så allmänna termer blir det lätt att vara modig och staka ut ambitiösa mål. Den som andas denna tunna, varma luft dagarna i ända måste tycka att uppdraget är rätt vackert ändå.

Hur obegripliga måste inte irriterande små invändningar i detaljfrågor vara i detta ljus? Kanske kan de som bråkar eller trilskas beviljas ett uppskov eller undantag, men så länge färdriktningen är given av de storslagna målen kommer detaljfrågorna tillbaka med nästa direktiv. Eller med nya tolkningar av direktivens innebörd. Eller med närliggande direktiv som det för byggnadseffektivitet.

Då blir det måndag hela veckan igen.

 

 

Vinterpaketet från EU – Förslag om energieffektivisering till 2030

Den 19 december gjorde Ministerrådet och Europaparlamentet en så kallad trilog-överenskommelse om revideringen av EU-direktivet om byggnaders energiprestanda (EPBD). I en trilog deltar också representanter för det generaldirektorat inom kommissionen som lagt fram det ursprungliga lagförslaget.

Rent formellt ska överenskommelsen antas av ministerrådet respektive Europaparlamentet. När direktivet väl trätt i kraft har medlemsländerna 20 månader på sig att genomföra EU-direktivet i nationell lagstiftning.

Något krav på IMD (individuell mätning och debitering) finns dock inte i detta paket, då det är en del av energieffektiviseringsdirektivet (EED), alltså inte EPBD.

Här är det viktigaste i överenskommelsen:

  • Varje land ska ta fram en långsiktig energirenoveringsstrategi till 2050.
  • Minst var tionde parkeringsplats i nybyggda kommersiella byggnader ska vara utrustade med en laddstolpe. I nya lokalbyggnader och lokaler som genomgår större renoveringar ställs krav på minst en laddstolpe och förberedelser för laddinfrastruktur för minst var femte plats.
  • Kraven på regelbundna inspektioner av värme- och luftkonditioneringssystem förenklas men breddas samtidigt till att gälla fler typer av installationer.
  • Det införs krav på att använda byggnadsautomationssystem för drift och övervakning från och med 2025 när det bedöms vara tekniskt och ekonomiskt lämpligt.


Rikard Silverfur, näringspolitisk expert på Fastighetsägarna, kommenterar:

– Från Fastighetsägarnas sida kämpade vi länge för att Sverige skulle driva på för en utveckling av systemet för energideklarationer. Tyvärr blev det inte så. Systemet har inte infriat förväntningarna och är ett slöseri med både tid och pengar. Riksrevisionen har konstaterat att energideklarationerna inte lett till någon betydande energieffektivisering. Det är naturligtvis olyckligt. Som exempel vill vi att man slopar kravet på att en extern certifierad expert ska åka ut och inspektera varenda byggnad.

– Vi är positiva till en utbyggd laddinfrastruktur. Samtidigt är det märkligt att krav gällande drivmedel till fordon ställsi EU-direktiv avsett för byggnader. Det är också vanskligt att i EU-direktiv låsa sig vid en specifik teknisk lösning.

 

Tankar från parlamentet

Vi bad fyra svenska EU-parlamentariker att reflektera kring frågorna som ställs i reportaget.

1. Är det ett systemfel att detaljerade krav utformas lika för alla i hela EU-området och vad kan i så fall göras åt det?

2. Är regeringen och svenska aktörerbra på att utnyttja sina möjligheter att påverka EU-förslag?

Jakop Dalunde, MP
1. I länder som är långt gångna ropas det ofta på en flexibilitet för att undvika onödigt detaljkrångel. Ett av de stora problemen är att flexibilitet för ett land som Sverige faktiskt också innebär flexibilitet för andra medlems-länder som kanske inte har kommit lika långt.

2. Sverige har ett högt anseende och blir bättre på att påverka EU-förslag. Jag tror att Sverige behöver bli bättre på att se helheten och bättre beskriva hur Sveriges positioner bidrar till EU:s utveckling som helhet snarare än att argumentera för sitt särintresse.

Gunnar Hökmark, M
1. En inre marknad förutsätter gemensamma regler. Det är därför inget systemfel, även om detaljerade krav lämpar sig mindre bra på somliga områden, exempelvis fastighetsmarknaden. Det finns de som vill se mer av detaljreglering och de som vill se mer av decentralisering. Det är inget unikt för EU. Nyckeln är att driva en politik för öppna marknader och mindre reglering, oavsett var den politiken skapas.

2. Jag hade gärna sett att regeringen arbetade mer proaktivt i de frågor som är av särskild vikt för Sverige. EU är varken närmare eller länge bort än något annat, men den insikten saknas alltför ofta, vilket gör att Sverige inte sällan är sist på bollen. Flera andra länder är betydligt bättre på att driva utvecklingen framför sig.


Fredrick Federley, C

1. Ett stort problem är att EU-lagstiftning implementeras olika mellan medlemsstaterna och det är till viss del på grund av otydlig lagstiftning. Centerpartiet menar att EU inte ska göra allt, utan agera på de områden där EU-nivån är bästa nivå. Men även där finns det en balansgång mellan effektiv lagstiftning och implementering och att det inte blir detaljregleringar som skapar mer problem och hinder än nytta.

2. Bra, men allt kan bli bättre. Svenska aktörers närvaro i Bryssel ökar och fler och fler organisationer och företag har representanter på plats. Dock är det allt för många som inte prioriterar närvaro i Bryssel. Att följa lagstiftningsarbetet i EU är svårt att göra på distans. Ska man på riktigt kunna påverka lagstiftningarnas utformningar så måste man vara på plats där besluten fattas och man måste skapa kontakter och påverka fler än bara svenska aktörer i lagstiftningsarbetet.

Jytte Guteland, S

1. Inte ett systemfel; beslutsfattandet i EU bygger på att EU-kommissionen lägger fram förslag som vi i parlamentet och medlemsstaterna i Rådet tar ställning till. Men kan bli fel när EU lagstiftar utan hänsyn till nationella skillnader. Därför är jag glad att parlamentet antagit den ändring som jag föreslog i mitt yttrande, nämligen att kravet på individuella mätare bara är motiverat om det är tekniskt genomförbart, kostnadseffektivt och proportionerligt i förhållande till de potentiella energibesparingarna.

2. För att vara ett relativt litet land i sammanhanget har vi stort inflytande. Därmed inte sagt att det inte kan bli ännu bättre, Sverige kommer att fortsätta att spela en viktig roll framöver, inte minst i och med Brexit och den nya maktbalans som lär uppstå. Min uppfattning är att också svenska aktörer från fack, näringsliv och miljörörelse är duktiga på att göra sina röster hörda.

 

Mattias Svensson, frilansskribent  och författare. Föreläser och diskuterar gärna, särskilt inom ämnen som liberalism, miljö och frihet i vardag- och nöjesliv.

 

 

SparaSparaSparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSparaSparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara