”Galna centralbankirer kommer alltid gissa fel”

Det är lätt att vara kritisk mot galna centralbanker, men de precis som många andra bedömare kan bara gissa sig till vad som är ett normalt tillstånd i ekonomin. Men galet vore att inte höja inflationsmålet. Det skriver Tomas Ernhagen, chefsekonom på Fastighetsägarna Sverige.

Annons:

Annons:

Annons:


Det är inte lätt att vara centralbankir. I USA stämplas du som galen om du höjer räntan, i Sverige om du inte gör det. Faktum är att bankirerna bara gör sitt jobb och det handlar om att gissa var ekonomin befinner sig i förhållande till ett tänkt normalt tillstånd där ekonomin är i balans. Givet att ingen vet vad som är normalt eller var ekonomin befinner sig i förhållande till detta ideala tillstånd, kan man förundras över många bedömares självsäkra centralbankskritik.

Utan att darra på manschetten slungar de ur sig sanningar, om det orimliga i att ha en krisränta mitt i en brinnande högkonjunktur, om det galna i att elda på bostadspriserna i jakt på ett inflationsmål som inte går att nå, om hur inflationsmålet måste sänkas och om hur bostadspriser måste inkluderas i målvariabeln. Visst vi befinner oss i en märklig värld av låga räntor och svag prisutveckling. Och självfallet ska centralbankerna granskas. Lite mer ödmjukhet inför världens beskaffenhet skulle dock inte skada.

Inspireras av: Steven Pinker och andra utvecklings-optimister som ihärdigt förfäktar att det mesta går åt rätt håll. Trots det kan jag inte låta bli att känna en diffus oro i magen över att de kan ha fel.

Hur står det till med konjunkturbrasan? Allt tyder på att vi befinner oss i en högkonjunktur, men veden i brasan verkar osedvanligt sur. Enligt Riksbanken stannar tillväxten vid 2,3 procent i år. Därefter dämpas den till ett ”normalläge” på cirka 2 procent. För att hålla kvar ekonomin i detta läge krävs en fortsatt låg ränta. Om inget obehagligt händer och ekonomin får växa med 2 procent per år, kommer Riksbanken att höja räntan. I slutet av 2021 spås den dock inte ha nått högre än 1,25 procent. Vart tog de där 4–5 procenten vägen?

Illustration: Johan Isaksson

Något verkar har hänt i den internationella ekonomin. Den långsiktiga tillväxten och realräntorna har fallit i tandem under de senaste decennierna. Fallande produktivitet, åldrande befolkningar, ökad ekonomisk ojämlikhet, minskade offentliga investeringar är exempel på faktorer som lyfts fram som förklaring. Detta har lett till ett ökat sparande samtidigt som efterfrågan på detta sparande, det vill säga investeringarna, har minskat. För att skapa balans har räntorna tryckts ner, vilket i sin tur har pressat upp bostadspriser och aktiekurser.

Riksbankens möjlighet att gå mot strömmen för att påverka bostadspriserna är därför liten. Ingves & Co gjorde ett försök i början av 2010-talet då räntan drogs upp till 2 procent. Inflationen och inflationsförväntningarna störtdök. Bostadspriserna fortsatte oberörda att klättra. Sedan dess har Riksbanken kämpat för att återvinna allmänhetens förtroende. Av denna anledning vore det galet att inkludera bostadspriser i målvariabeln. Höjs reporäntan när bostadspriserna stiger, kommer ju resten av ekonomin att utsättas för ett deflationstryck.

Givet att realräntorna i världen har fallit långsiktigt är det också en riktigt dålig idé att sänka inflationsmålet. Då skulle reporäntan i normalläget befinna sig farligt nära nollan, vilket begränsar penningpolitikens möjligheter att stötta ekonomin i dåliga tider. Då är det en bättre idé att höja målet. I en global och digital värld är det en utmaning, men det vore galet att inte försöka.

Tomas Ernhagen,
chefekonom, Fastighetsägarna Sverige

Annons: