Framtidsvisionär

Att bygga framtidens städer innebär stora utmaningar. För att planera våra stadsmiljöer måste branschen lyssna på den unga generationen som ska bo och leva i den. Det är 21-åriga Adora Svitak, författare och talesperson för unga, övertygad om.

Annons:

Annons:

Annons:


Adora Svitak sitter på den främre bänkraden i det stora auditoriet i Palais des Festivals i hjärtat av den sydfranska semesterorten Cannes. Hennes ögon är slutna och hon andas tungt med händerna i knät. Det är 30 minuter kvar till dess att hon ska upp på scenen och med sitt anförande öppna den internationella fastighetsmässan Mipim.

Redan som sjuåring fick hon sin första bok utgiven och två år senare höll hon ett Ted-talk som sågs av sex miljoner människor världen över.

Hon är idag talesperson och förespråkare för ungas rätt i samhället. Hjärtefrågan är att få barnens röst hörd i debatten och att låta nästa generation vara med och bestämma om den framtid som de själva kommer att vara en del av.

Nu ska hon övertyga fastighetsbranschen om att lyssna på den yngre generationen när det gäller planeringen av framtidens städer.

Efter talet leder Adora Svitak en efterföljande paneldebatt om hur framtidens städer ska utformas. Foto: Laure Boyer

– Att utforma framtidens stadsmiljöer är inte en logistisk utmaning utan en moralisk. Det är våra städer som speglar människans själ, säger Adora Svitak i sitt tal.

Det närmast poetiska uttalandet sätter fingret på det som Adora Svitak menar är mest påtagligt när vi tittar på dagens stadsplanering. Efteråt ber jag henne förklara det lite närmare.

– Det är så lätt att man bara ser till byggnader, vägar och de hårda värdena. Vi planerar utifrån det vi ser i en stad. Men vi får inte glömma människorna som lever i den. Det är de som ger staden liv.

Efter talet får jag veta att hon kvällen innan legat utslagen efter att ha drabbats av matförgiftning. Det, trots att hennes mamma Joyce gjort sitt yttersta för att det inte skulle ske; inga skaldjur och middag på en bra restaurang.

Jag kan inte låta bli att fråga om hon inte var nervös innan hon skulle upp på scenen inför publikhavet som mestadels bestod av kostymklädda män. För även om flera bolag i branschen arbetar hårt för att öka jämställdheten, är det så besöksskaran ser ut på den internationella fastighetsmässan Mipim.

– Jag var faktiskt ganska nervös, dels på grund av mitt mående och dels eftersom jag inte är någon expert inom fastighetsbranschen. Det här är inte en konferens som jag kunde ha föreställt mig att jag skulle bli inbjuden till.

– Att merparten i publiken är män i kostym, det är så stereotypt, men också en viktig ögonöppnare att vi måste bygga in jämlikhet i alla typer av sektorer.

Adora Svitak, författare och talesperson för unga. Foto: Laure Boyer.

Adora Svitak är främst van att tala för utbildningssektorn. Men hennes engagemang när det gäller våra framtidsstäder är stort. Hon tror att fastighetsbranschen har mycket att lära från utbildningssektorn som hon anser har kommit betydligt längre när det gäller att släppa in unga i debatten.

– Det handlar om att aktivt söka upp unga för att få in andra perspektiv i aktuella frågor, och det måste ske där unga vistas. Att möta studenter i skolor och att bjuda in unga till paneldiskussioner eller samtalsgrupper skulle ge branschen ett stort utbyte och nya perspektiv.

Adora Svitak är bekymrad över framtiden för den unga generationen som vuxit upp i en digital värld. Det har medfört stora bekvämligheter, men samtidigt är det en ensam generation. Oftast förknippas ensamhet med ålderdom. Men Adora Svitak syftar alltså på hur digitaliseringen skapat en ny sorts ensamhet hos de unga.

Hon är övertygad om att stadsplaneringen spelar en stor roll för att skapa möten mellan människor.

– I Storbritannien har man nyligen tillsatt en ensamhetsminister. Det är ett tydligt tecken på att det här är ett enormt samhällsproblem idag. Jag är rädd för att den ofrivilliga ensamheten kan få katastrofala följder. Bygger vi inte in tillgängliga offentliga platser för människor att mötas på kommer vi i framtiden ha städer som ingen vill leva i. Ungdomar måste integreras i den planeringen för att de ska utformas för dem som ska komma att nyttja platserna.

På frågan om hon fick välja ett ord som beskriver bra stadsmiljöer väljer hon utan tvekan ordet ”tillgängliga”. Hon återkommer till att alla människor måste ha möjlighet att bo i staden och nämner San Fransisco som ett exempel på en stad där gentrifieringen snart har nått sin kulmen.

–  Där finns en enorm efterfrågan på bostäder, men bostadsutvecklarna bygger inte för alla, utan för en liten klick höginkomsttagare. Det skapar stora klyftor i samhället och driver bort grupper från våra städer. Konstnärer tvingas ut ur stadskärnan, och de som värdesätter andra saker än att göra karriär på stora techbolag har inte längre någon plats i staden.

Men kan vi, och bör vi, stoppa gentrifieringen?

– Det är inte en fråga om huruvida det finns ett sätt att stoppa gentrifieringen på, utan en fråga om att vi måste. Vad jag fruktar mest är att våra städer kommer att bli mer och mer ojämlika i grunden. Det skapar spänningar mellan grupper som så småningom kommer att leda till konflikter, det har vi lärt oss av historien.

Att bygga in affordable housing i våra stadsmiljöer ser hon som nödvändigt för att bryta den segregation och gentrifiering som sker runt om i våra städer. Här har politikerna ett ansvar att göra det mer attraktivt för bostadsutvecklarna att bygga för grupper med lägre inkomster. Men ansvaret ligger även hos medborgarna som måste sätta press på politikerna, menar hon.

– Städer måste lyfta fram och designa platser och boenden som alla kan ha råd med. En del av det innebär att vi måste acceptera att bo grannar med människor som inte ser ut, pratar eller tänker som oss själva. Medborgarna och civilsamhället kan hjälpa till att pusha för den förändringen genom att sätta press på politikerna, men också genom att se sina medmänniskor och grannar och vara öppna för att prata med andra människor.

Har du några personliga preferenser för hur du själv skulle vilja bo i framtiden?

– Det är en intressant fråga. När jag tänker på hur jag skulle vilja bo i framtiden tänker jag ofta på att den amerikanska drömmen om ett hus i en förort är alldeles för begränsad. Den teknologiska utvecklingen har kommit att ändra hur vi interagerar med varandra radikalt, vilket har gjort att vi människor blivit allt mer isolerade. Min generation behöver något annat än den amerikanska drömmen.

Jag är övertygad om att vi människor vill bo i städer utan sociala hierarkier. Foto: Laure Boyer.

– Jag har en vag dröm om att jag om 10–20 år skulle älska att bo i ett co-housing community med andra familjer. Om jag får barn i framtiden vill jag att de ska vara omgivna av människor från olika samhällsgrupper och se något mer än bara den stereotypa kärnfamiljen.

Men i grunden tror Adora Svitak inte att det är själva boendet som kommer vara avgörande för var människor kommer vilja bo i framtiden.

– Jag är övertygad om att vi människor vill bo i städer utan sociala hierarkier. Där människor pratar med sina grannar, oavsett vilka de är. Det kanske låter som en utopi, men det är vad jag drömmer om i framtiden. Jag vill kunna titta ut genom fönstret och se en värld som jag tror på. Det är upp till oss alla att skapa den världen.

 

SparaSparaSparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara