Första året blev en chock för Harriet

Polisutryckningar, översvämning och storbrand. Trots att Harriet Andrée inte varit fastighetsägare i ens ett år så har hon nog upplevt mer än de flesta.

Annons:

Annons:


Det första samtalet handlade inte alls om att huset stod i lågor.
Den 15 februari hade varit en helt vanlig onsdag för Harriet Andrée som hade hunnit gå och lägga sig när telefonen ringde. Och det hela var egentligen ganska trivialt: en av de boende klagade på att det spelades hög musik i huset. Som helt nybliven fastighetsägare agerade hon snabbt. Strax hade Harriet fått tag på fridstöraren som bad om ursäkt och förklarade att han hade råkat somna.
Men – ibland kan ett litet ”men” vara högst avgörande – hade han somnat utan att ha vridit upp stereon lite för högt hade den här historien kunnat sluta betydligt värre. Och då är det en ganska hiskelig historia redan som den är.

HARRIET ANDRÉE

Foto: Robert Henriksson

Ålder: 46 år.

Bor: Villa i Lit (2 mil norr om Östersund).

Familj: Två döttrar, 14 och 16 år, och två hästar.

Fastighetsinnehav: Hyreshus, sex lägenheter, 440 kvadratmeter i Brunflo strax utanför Östersund. Planen är att utvidga med en hyresfastighet i centrala Östersund.

Bara någon minut senare ringer han upp igen och säger att det luktar brandrök.
– Jag visste direkt att det måste komma från grannen ovanför. ”Det måste vara där som det brinner”, berättar Harriet Andrée att hon tänkte.

När hon nu, knappt tre månader senare, visar runt i sitt hus i Brunflo med sex lägenheter syns knappt några spår av förödelsen. Där de två nya vindsvåningarna byggs är det ljust och fräscht. Men den vita färgen är inte där av trendskäl.
– Vi har målat noga med spärrfärg så att det inte ska kännas någon sotlukt när vi bygger upp allt på nytt.
Spåren av branden ser man bara på fönsterkarmen som inte hunnit bytas.

För att denna historia ska bli begriplig, inte minst hur Harriet på telefon kunde vara så säker på i vilken lägenhet det brann, får vi backa bandet till i början av november förra året.
Planerna på att köpa en fastighet hade funnits ett par år. Harriet hade tittat, och till och med lagt bud, på flera fastigheter inne i centrala Östersund när denna fastighet från 1947 dök upp i Brunflo, en dryg mil utanför Östersund.
– Den hade bättre avkastning än de jag tittat på tidigare och jag såg en potential i vad som gick att göra med fastigheten, säger Harriet,
Men det började inte alls bra. När det mesta var undertecknat och klart fick Harriet veta att den förre fastighetsägaren inte hade någon vidare tid för att gå igenom hur allt fungerade i huset. Han skulle in bakom lås och bom.
– Jag fick tre minuter och en stor nyckelknippa i handen, berättar Harriet.
Men den nye hyresgästen som flyttade in i samma veva verkade i alla fall supertrevlig. Visserligen hade han missbrukarbakgrund. Men det var förr och i Stockholm. Nu skulle han återvända till Östersund för att lämna allt det där bakom sig. Och Harriet hade ju fått honom rekommenderad.
Men samtidigt som hyresbetalningarna började komma sent, och snart inte alls, kom missbruket åter in i hans liv. Drogerna fanns även i lilla Brunflo.
Helt plötsligt började polisen ringa och ställa frågor.
– Knarkträsk och polisförhör. Sånt hade jag inte förväntat mig att hamna i.
De alltmer frekventa besökarna i den lilla ettan på vindsvåningen slår sönder och förstör.

Men att ge upp? Nej då, inte Harriet. En idé är att kunna utnyttja hela vindsutrymmet och bygga två ljusa luftiga lägenheter. På så vis skulle den uthyrningsbara ytan kunna ökas med cirka 80 kvadratmeter.
Först skulle bara det här problemet med en hyresgäst som blivit en fara för både sig själv, sina grannar och själva huset lösas.
Men det verkade stört omöjligt.

Polisen kunde inte göra något. Som fastighetsägare kan man inte heller göra så mycket eftersom hyresgästen har ett mycket starkt skydd i lagen.

– Polisen kunde inte göra något. Som fastighetsägare kan man inte heller göra så mycket eftersom hyresgästen har ett mycket starkt skydd i lagen, konstaterar Harriet.
Ett litet andrum uppstod när hyresgästen togs in på behandlingshem. Men det varade inte länge. Strax hade den dåvarande flickvännen brutit sig in och barrikaderat sig i lägenheten. Bakgrunden är inte helt utredd, om det var för att jävlas eller bara ren olycka är oklart, men flickvännen lyckades orsaka en kraftig översvämning i sitt badrum. I lägenheten under rann vattnet längs väggarna.

Nu lyckades Harriet i alla fall få in sin hyresgäst på behandlingshemmet och övertala honom att säga upp lägenheten. Harriet kom överens med lägenhetsinnehavaren som bodde i lägenheten under att de skulle vänta med renovering av de skadade väggarna tills flickvännen var ute ur huset.
– Jag visste inte vad hon var kapabel till. Nu väntade jag bara på uppsägningsdatumet den 28 februari.
Men med mindre än 13 dagar kvar kom alltså samtalet om brandrök.
Under den dryga kvart det tar för Harriet att åka från hemmet till fastigheten har brandkåren hunnit fram. Men lägenheten är övertänd. Den sannolika orsaken är att flickvännen, som åkt in på sjukhus under dagen, lämnat en pyrande cigarett i sängen.
– Min första tanke var: ”Det är inte sant!” och sedan: ”Är alla ute?”
Alla var ute.
– Det var så otroligt skönt när jag kunde krama om allihopa.
Men sen kom tankarna. Vad hade hänt om killen under somnat utan att ha musiken på hög volym..?
– Det är det som är så hemskt. Det har gått genom mitt huvud så många gånger.

Om det egna eländet har Harriet berättat med ett stoiskt leende på läpparna. Men här brister det. Hon stryker bort en tår.

…och den stackars syriska familjen som fick fly. Men de är så fantastiska. Att de ville flytta tillbaka till mitt hus igen värmer jättemycket.

– …och den stackars syriska familjen som fick fly igen. Det var fruktansvärt att inse att de skulle behöva gå igenom hela den upplevelsen. Men de är så fantastiska. Att de ville flytta tillbaka till mitt hus igen värmer jättemycket.

Göran Olofsson monterar en inspektionslucka till de nya eldragningarna. Han är en av de anställda i Harriets företag Jämtlands Senioruthyrning. Foto: Robert Henriksson.

De har valt att flytta tillbaka även om stora delar av huset fortfarande är en byggarbetsplats. Här hittar vi bland annat ”en något begagnad snickare”.  Tituleringen är 71-åringen Göran Olofssons egen. Han är en av de anställda i Harriets företag Jämtlands Senioruthyrning.
– Jag är tacksam att jag har haft Göran med på den här resan och kunnat rådfråga honom om allt som behövts göras. Han är en ständig optimist, säger Harriet.
Göran själv säger:
– Det är inte min stil att luta mig tillbaka, de som gör det, dör.

Men att bli egenföretagare, vilket hon blev knappa tre månader innan hon också blev fastighetsägare, ingick egentligen inte i planerna för Harriet.
– Min pappa var det, så jag vet vad det innebär. Han var nästan aldrig hemma. Men när erbjudandet att ta över företaget dök upp kunde jag helt enkelt inte säga nej.
Men med ett högt tryck på Östersunds byggmarknad, så var det för Harriet tur i oturen att ha sin egen kader av välmeriterade hantverkare i beredskap.

Tre månader efteråt pågår renoveringen för fullt. Spåren av branden ser man bara på fönsterkarmen. Foto: Robert Henriksson.

Dessutom har Harriet själv stor praktisk erfarenhet efter att ha renoverat två privata hus.
– Jag har alltid känt mig hemma i männens värld. När jag växte upp fick jag prova på att köra traktor, vara med att ta in hö, ja, prova på det mesta. Det har aldrig varit någon som sagt ”det där kan du inte”, utan det har alltid hetat ”prova igen”.
Faktum är att branden gör det möjligt att realisera planerna på att bygga två större lägenheter på vindsvåningen och på så vis utöka den uthyrningsbara ytan ganska rejält.
– Men planen var att jag om tre år skulle ha gått igenom hela fastigheten. Tanken var aldrig att göra det på tre månader.

 

HÄSTKÄNNARE

Foto: Robert Henriksson.

– Jag växte upp i en familj där man samlade på allting. ”Det kan vara bra att ha någon gång”, resonerade mina föräldrar. Svarta dalahästar är ju inte så vanligt och jag gillar svart. Och så gillar jag den svenska traditionen på något vis, så för mig blev det en utmaning att hitta svarta dalahästar. Jag samlar också på urnor med lock med guldknopp. Att gå på en loppis och leta kan vara lite rofyllt också. Det är lite terapi från vardagen där telefonen ringer hela tiden.

Annons: