[ Annons ]

Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke Sverige.
Publicerat 13 september, 2018

”En sann rationell pessimist ger aldrig upp”

Lennart Weiss har i sommarens torka och klimatdebatt hittat en livshållning: Den sanna rationella pessimisten som trots hopplöst läge ger sig ut i kamp.

Sommarens värmebölja har delat min bekantskapskrets i två läger. Där finns de som talar om soliga kvällar på verandan, varma bad samt hur många Aperol Spritz de druckit. Det är de sorglösa optimisterna. För dem sken solen, både rent faktiskt och symboliskt. Möjligen gnäller de på att de inte fick grilla utomhus.

[ Annons ]

Sen finns de andra. De bekymrade. De som talar om det orimliga i att Sverige, ett land närmare Ishavet än Medelhavet kunde ha en värmebölja från början av maj till mitten av augusti. De anlägger en allvarlig min och de andas Weltschmerz. De talar om bränderna, om torkan som gör att bönderna måste nödslakta.

För dem blev sommaren ett förbud om Harmagedon, det sista slaget mellan det goda (Jesus) och det onda (satan). Med bränderna menar pessimisterna att de inte bara fått ytterligare ett bevis på växthuseffektens existens. Det är också ett tecken på att det bara kan bli värre.

Illustration: Johan Isaksson

Jag tillhör dem som aldrig ifrågasatt de vetenskapliga rönen. Att idag förneka sambandet mellan ökade utsläpp av koldioxid och klimatförändringar är lika orimligt som att förneka sambandet mellan rökning och lungcancer. Men fakta är en sak. Livshållning en annan. Hur ska vi leva våra liv hädanefter och fram tills vi åter blir mull och en del av ekosystemet?

Hos pessimisterna hör jag defaitisternas resonemang. ”Det är som det är” och liksom ingen mening med att kämpa. De odlar dessutom en sorts svart humor som lättar upp stämningen vilken innebär att när de träffas är det alltid någon som stämmer upp till refrängen i ”Pessimistkonsulten” (Östen Med Resten):

”Ja det är dags att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris kommer man på något vis lik förbannat till Hudiksvall.”

Inspireras av:
Polska brandmän, brandflyg från EU och hästgårdar som skänker foder till köttproducenter i nöd.

En annan grupp är fatalisterna. De betraktar ödet som förutbestämt. När jag vid slutet av 1980-talet arbetade på Glesbygdsdelegationen insåg jag att den gruppen var så stor att den ensam kunde bilda en folkrörelse. När det sker kommer deras talesätt att bli ”dä komme inte å gå”.

Men där finns också en annan grupp, ”de rationella pessimisterna”. Jag vill tro att de är på frammarsch. De inser allvaret. De förmedlar en vrede men också en kamplust som får mig att tänka på Karl XII karoliner som vid slaget vid Lesno 1708 insåg att de var inringade och att huvudstyrkans underhåll av vapen och förnödenheter skulle falla i fiendens händer.

Trots ett hopplöst läge samlade sig den allt glesare styrkan till bön och nya upprepade helt utsiktslösa anfall mot en till antalet helt överlägsen styrka. ”Ja, det är möjligt att slaget är förlorat men just därför ska kampen fortsätta”.

Det är en hållning man kan tänka mycket om. Heroisk? Definitivt. Dumdristig? Jo, om man så vill. Hedervärd? Absolut.

Ingen av oss vet om de vetenskapliga genombrott som krävs kommer i tid och med den omfattning som fordras för att mänskligheten ska få ren energi och låta oljan och kolet ligga kvar i marken. Men har vi inte alla en skyldighet att göra vad vi kan så länge en strimma av hopp återstår?

Lennart Weiss,
Kommersiell direktör, Veidekke Sverige

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Krönikor ]
[ Nyheter ]
[ Reportage ]