”En gång var compact living ett bekymmer”

Idag är det ingen som är oroad över att någon vill bo lite mindre. Det skriver Maria Pleiborm, demograf och senior rådgivare på WSP Analys & Strategi, i sin senaste krönika.

Annons:

Annons:

Annons:


I mitten av 1980-talet började jag studera den svenska bostadsmarknaden och ibland tänker jag tillbaka på den tiden och förundras över hur vi tänkte – Vad var det som bekymrade oss då och hur kan bekymren se så annorlunda ut idag? Vi har inte bara gått från att ha en bostadspolitik där staten står för notan till att det är hushållen som finansierar boendet. Vi har också gått från det självklara målet att alla ska ha ett gott boende till att anpassa oss till att just detta bostadspolitiska mål inte går att uppnå.

Miljonprogrammet känner vi alla till. Det byggdes bostäder över hela Sverige i en takt som, med facit i hand, var lite för hög. Det resulterade i den verklighet som jag mötte i början av 1980-talet. Inte nog med att oljekrisen slog till, många bostäder stod också tomma och vakansproblemen var på sina håll stora.

LISTAT

Bolånetak och skuldkvotstak
Ökar bara barriärerna in på bostadsmarknaden.

Amorteringskrav
Är klokt!

Sparande
Varför inte stimulera sparande även före amortering?

När jag 1983 skulle skriva min C-uppsats var frågan ”Varför söker folk i bostadskön huvudsakligen små bostäder? Hypotesen var att det antingen kunde bero på förändrade behov hos hushållet till följd av minskad familjestorlek (demografiska motiv) eller den alternativa hypotesen att hushållen gjorde det av ekonomiska skäl. Om det var så att hushållen sökte sig till mindre bostäder av ekonomiska skäl ansåg man att detta var ett problem. Ett politiskt problem som kunde leda till högre trångboddhet och att vi inte skulle nå upp till vårt bostadspolitiska mål att kunna erbjuda alla i Sverige ett gott boende till rimliga kostnader.

Slutsatsen i uppsatsen var inte så skarp och det är inte den som är viktig här – det fanns en massa skäl till att vilja byta till en mindre bostad.

Vi är relativt medvetna om vad som hänt de senaste 35 åren på bostadsmarknaden. Av en mängd skäl slutade vi att bygga bostäder efter 1990-talskrisen och sedan dess har det varit svårt att få riktig fart på bostadsbyggandet. Idag sägs det att vi har bostadsbrist så gott som överallt i Sverige. Politikerna strävar efter att få fart på byggandet och har de allra senaste åren lyckats få upp nyproduktionstakten.

Vad jag känner till finns det inte politiskt uttalat att vi på något sätt skulle frångå det gamla målet att kunna erbjuda alla ett gott boende. Men det finns gott om uttalandet som gör att frågeställningarna verkar vara helt andra än på 1980-talet. Idag är det ingen som är oroad över att någon vill bo lite mindre. Kanske ser man det som en miljö-mässig eller urban prioritering – det finns till och med ord för det: ”compact living”, ”kvadratsmart” etc. Tidningen Sköna Hem har en artikel om ”10 smarta tips för trångbodda”. År 1990 genomfördes den sista Folk- och Bostadsräkningen (FoB) i Sverige – efter det tog det nästan 25 år innan vi på riktigt kunde mäta trångboddheten i Sverige – och det var kanske tur.

Men vad är det som bekymrar oss på bostadsmarknaden idag? Inte är det att människor väljer att bo mer trångbott och billigare i alla fall. I stället funderar vi över hur vi kan bygga mindre och billigare bostäder. När jag funderar över det i relation till hur vi bekymrade oss förr blir det ganska skrämmande!

Annons: