”Det är dags att tala om fattigbostäder”

Den svenska modellen är att vi ska bygga bostäder åt alla och inte tala om de fattiga som står utanför. Micael Nilsson, expert på Boverket och utredningssekreterare i SOU-utredningen Kommunal planering för bostäder menar att den dogmen och skytte­gravstänk har lett till att vi idag saknar alternativ för bland annat nyanlända.

Annons:

Annons:

Annons:


Varför har vi i Sverige haft svårt att tala om gruppen som står utanför bostadsmarknaden?
– Vi har skapat ett samhälle med en generell välfärd och jämlik fördelning, i ett sådant land ska man inte stå med mössan i hand för att få en bostad. Här har vi dessutom under lång tid inte betraktat de svaga på marknaden som något problem. Resonemanget har varit: nio av tio klarar sig på den generella bostadsmarknaden och den sista tiondelen ska socialtjänsten ta hand om. Men vad kan socialtjänsten göra när det inte finns bostäder att fördela? Summa summarum; ingen har tyckt att vi ska tala om detta som ett bostadspolitiskt problem med fattigbostäder, men det är dags att vi gör det nu.

Är det ett sent uppvaknande som nu sker?
– Egentligen inte. Redan i slutet av 1940-talet talade man om något som då kallades latent icke-köpkraftig efterfrågan, alltså personer som på egen kraft inte kan efterfråga de bostäder som finns tillgängliga, och det ju precis samma grupp vi pratar om idag. Många tror att miljonprogrammet byggdes för att fattiga skulle få bostad, men det var länge så att hyrorna i dessa nybyggen var för höga för den gruppen. Det är först med höjda bostadsbidrag på 1970-talet som folk lämnar de gamla husen och flyttar till modernare lägenheter.

Du sade redan för flera år sedan att någon form av social housing kan vara lösningen.
– Jo, jag såg inte då och än mindre idag att man kan ha en bostadsmarknad utan särlösningar för de fattiga. De personer som utesluter möjligheterna att kunna rikta stöd till särskilda grupper för gärna tala om för mig hur det ska gå till. Tyvärr har vi en låsning där företrädare fastnat i olika doktriner, på ena sidan talas det om att vi ska ha bostäder för alla och att vi inte ska peka ut de som är fattiga, på andra sidan är det marknaden som ska ordna allt.

Hur kommer det sig att det är en så stigmatiserad fråga i Sverige?
– Vi är jämfört med många andra länder rätt extrema i våra kulturella värderingar och oerhört måna om att ingen ska behöva känna sig sämre eller bli utpekad som fattig. När jag besöker konferenser i andra europeiska länder använder man klassbegrepp och det talas om olika kulturgrupper med olika bostadspreferenser. Här är den typen av ämnen tabun.

Utredningen du sitter i ska föreslå ändringar som kan leda till att grupper med svag ställning på marknaden kan få bostad. Vad blir ert svar?
– Vi lämnar vårt svar den 30 april och den kommer inte att innehålla en färdig handbok i hur man ska gå tillväga. Vår uppgift är bland annat att analysera hur kommunerna idag arbetar och om det behövs mer styrning på regional nivå så att kommuner som inte gör något kan åka snålskjuts på grannkommuner där det byggs billigt.  Min förhoppning är att utredningen lägger ett nytt diskussionsgolv så att man kan föra en mer saklig diskussion och inte fastna i skyttegravar som vi gör idag.

Fastighetsägarna gjorde en rapport nyligen om social bostadspolitik och betonar att det måste få kosta. Vem tycker du ska ta kostnaden?
– Det är förstås samhället och staten som måste gå in med olika medel, inte bara ett investeringsstöd som är lite trubbigt. Exakt hur det ska göras är inte min sak att säga, det får politikerna bestämma. I går var jag i Finland och konstaterade att där tar man pengar från deras motsvarighet till Svenska spel som går till bostäder för svaga grupper, totalt 70 miljoner euro per år. Med de pengarna och andra offentliga medel köper man lägenheter i det vanliga bostadsbeståndet som sedan kommunerna kan hyra och fördela till de som är utan bostad.