”Delat ansvar är ingens ansvar”

Utredningen om bostadsförsörjningsansvar tror att man löser problemen med delat ansvar och ökad samsyn. Tror de ens själva på det? undrar Maria Pleiborn. Hon efterlyser öronmärkta pengar och en tydlig definition av bostadsbrist.

Annons:

Annons:

Annons:


Utredningen om ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar lämnade sitt betänkande till bostadsminister Peter Eriksson i början av maj. Utredningen föreslår att man ska komma tillrätta med bristerna på bostadsmarknaden genom att kommunerna, regionerna och staten inför ett nytt arbetssätt och tar ett gemensamt ansvar genom att skapa samsyn, redovisa, beskriva, definiera, analysera, föra dialog, ge råd, och följa upp. Kostnaderna för detta väntas uppgå till 40–45 miljoner per år. Tror de ens själva på resultat?

Hur mycket tror man att man åstadkommer genom att förändra arbetssätt och dela på ansvaret för att komma tillrätta med problemet att alla inte har råd att efterfråga en ”godtagbar bostad” med egna medel? En social bostadspolitik måste handla om mer än planering och arbetssätt och att skapa samsyn kring problematiken.

Skapa samsyn är bra. Branschen, staten, kommunerna och politiken talar ofta förbi varandra när begrepp såsom bostadsbyggnadsbehov, behov, bostadsbrist används. Hela uppdraget utgår till exempel från att utbudet på marknaden skulle kunna lösa bostadsbristen för svaga grupper – när det i själva verket handlar om deras efterfrågan.

Men att skicka frågan fram och tillbaka mellan stat, region och kommun kommer inte att lösa problemen.

Illustratör: Johan Isaksson

Jag är skeptisk till Boverkets ”beräkningar” av bostadsbyggnadsbehovet (som det faktiskt kommit att heta, fast det i löpande text ofta påpekas att det inte bara handlar om ett behov av nybyggda bostäder). De gör det för lätt för sig. Och att de dessutom får så mycket pengar varje år för att genomföra beräkningarna är rent löjligt. Den nya bedömningen av kostnader har jag svårt att ta ställning till, men den låter hög. De lägger ju i princip bara in scb:s nya prognossiffror i sin kalkylmodell. Att Boverket och regionerna skulle utveckla kalkylen till att även gälla på regional och lokal nivå gör mig rent av förskräckt. Boverkets beräkningar och bedömningar har hittills skapat mer skada än nytta. Alla har trott på beräkningarna och sprungit mot målet och nu resulterar det i att vi kommer att se tomma nyproducerade bostäder i vissa områden (igen) samtidigt som vi inte löst den brist på goda bostäder som faktiskt föreligger för vissa (mycket begränsade) hushållsgrupper.

Inspireras av:
Höstens färger och hoppas att alla träd som tidigt blivit bruna kommer igen och spirar grönt till våren!

Utan någon typ av morot eller piska kommer inte detta att fungera. Det var till exempel väldigt få kommuner som visade intresse för att anta riktlinjer för bostadsförsörjning innan man kunde få byggbonus för insatsen.

Det viktigaste förslaget är att Länsstyrelserna på något sätt (oklart hur och med vilka resurser) skulle kunna sluta avtal med kommunerna om statlig medfinansiering. Men, som sagt, utan öronmärkta pengar och tydlig definition av bostadsbrist blir även detta ett slag ut i tomma luften. Men naturligtvis finns begränsningar redan i utredningens direktiv och uppdrag.

Jag har under åren jobbat ihop med många kommuner kring dessa frågor och min bedömning är att de själva och regionerna har mycket svårt att ta sig an dessa arbetsuppgifter och analyser. Det blir på många ställen också problematiskt eftersom ”sanningen” ofta krockar med politikens ambitioner och visioner.

Maria Pleiborn,
demograf och senior rådgivare på WSP Analys & Strategi.

Annons: