”Dålig kvalitet är inte lösningen på bostadspaniken”

Bostadspaniken som råder har lett till att många fokuserar på billiga byggnader av låg kvalitet som kan placeras på oattraktiv mark. Oavsett om sådana bostäder tillkommer med social housing eller med bostadsbidrag är det fel väg att gå menar Kristoffer Roxbergh, arkitekt SAR/MSA på White arkitekter.

Annons:

Annons:

Annons:


Någon sa nyligen att rädsla är en dålig rådgivare. Då är panik en ännu sämre rådgivare. Vi går nu från akut bostadsbrist till en bostadspanik där flyktingar sover på gatorna, unga vuxna måste flytta utomlands för att hitta en egen bostad och arbetslösa tvingas tacka nej till arbete när det inte går att hitta en bostad där jobben finns. Politikerna är medvetna om att deras eget eftermäle och landets stabilitet beror på hur bostadspaniken utvecklar sig. Den som lyckas peka på en trovärdig lösning vinner med stor sannolikhet nästa val. Det ligger mycket i potten.

I ett sådant sammanhang är det förståeligt att mantrat är kvantitet. Hittills har det lett in på förslag på lösningar som fokuserar på tillfälliga, billiga byggnader av låg kvalitet som kan placeras där det finns tillgång till mark som är så pass oattraktiv att den inte engagerar till överklaganden. Det är fel väg att gå. De nya stadsdelar vi bygger får inte bli segregerade getton av lägsta standard som får miljonprogrammets förorter att te sig som rosaskimrande succéer. Lösningarna måste, tro det eller ej, bygga på kvalitet och långsiktighet.

En långsiktig stad består av inkluderande och attraktiva platser som ger ett tvärsnitt av vad Sverige är. Om vi tror på sammanhållning behöver vi också kunna möta, förstå och känna empati för varandra. Har vi stadsdelar som är indelade efter etnisk härkomst eller årsinkomst är det svårare, om inte omöjligt att upprätthålla ett starkt socialt kontrakt, som vi hittills varit vara vid i Sverige. En blandad stad innebär inte att skillnader försvinner, men däremot att förståelsen ökar. Det innebär också att barn med olika färg och bakgrund ska kunna gå i samma förskola och att klassresan inte ska handla om geografiska avstånd.

I det sammanhanget kan det kännas sekundärt om vi använder oss av subventionerade bostäder (social housing) eller subventionerat boende (bostadsbidrag), även om bostadsbidraget kan te sig mer flexibelt ur både stadsplanerarens och individens synvinkel. Den stora frågan är snarare vem som ska forma den inkluderande och attraktiva stad vi önskar.

Marknaden är bra på mycket, men den kan inte planera städer. Kommunerna eller regionerna behöver ta krafttag för att planera och moderera byggandet av våra framtida städer. Idag är arbetet ofta fragmenterat och sker på initiativ av någon enskild markägare åt gången. Eftersom långa processer och brist på mark driver upp byggkostnaderna bör kommunerna åläggas att planlägga mark och skapa byggrätter för flera gånger sin planerade tillväxt. Infrastrukturen kan byggas ut gradvis, allteftersom byggrätterna tas i anspråk.

Det är inte bara de stora projekten som är viktiga för att lösa bristen på bostäder. Ett villaområde där varje tomt får byggrätter för sex lägenheter kan förändras över tid och långsamt mogna till en stadsmiljö. Om rätten att bygga fördelas generöst har hela staden chans att utvecklas, inte bara de nya stadsdelarna. En stor mängd byggrätter i olika skalor ger möjlighet för olika typer av entreprenörer att tävla om att bidra till en mer varierad och inkluderande stad, samtidigt som ökat utbud pressar hyrorna nedåt.

Annons: