Bo vill bo mitt i historien

Bo E Karlson är fastighetsägaren med hjärtat i byggnadsvård. Hans passion manifesteras i det egna huset mellan Kanalgatan och Östra Storgatan i Jönköping.

Annons:

Annons:


Det är sedan länge torrlagt. Men på 1600-talet gick här den kanal som förband Munksjön och Vättern.

– Man hade en idé om att skapa en inre kanal som en del av ett befästningssystem i Jönköping. Men det var en synnerligen utopisk och dum idé, säger Bo E Karlson.

Höjdskillnaden var för liten och kanalen ledde till, med Bo E Karlsons ord, 300 år av sanitärt elände. Den havererade kanalen var en starkt bidragande orsak till att Jönköping drabbades mycket hårt av pestens härjningar.

Den målande utläggningen som följer min spontana fråga: ”Varför heter det egentligen Kanalgatan?” skulle gott räcka för att fylla dessa spalter. Men den som vill ha hela den spännande historien om hur Sveriges stormaktsplaner påverkade Jönköpings stadsplan får istället läsa Bo E Karlsons bok Jönköping – den nya staden. För det är ju för att prata om vad han åstadkommit med sin fastighet här mellan Kanalgatan och Östra Storgatan som vi nu står på den lummiga innergården. Fastighetsägaren Bo E Karlsons bestånd är inte större än just detta. Men i den lilla skalan har han åstadkommit en hel del. Och för det belönades han i år med Jönköpings kommuns stadsbyggnadspris.

crj_5912-tryck

[FAKTA]
Bo E Karlson

Ålder: 71 år
Familj: Singel
Karriär: fil. dr. och 1:e antikvarie vid Jönköpings läns museum. Numera pensionär och fastighetsägare.
Aktuell: Fick Årets stadsbyggnadspris för renoveringen av sitt hus i Jönköping. Föreläser ofta om Jönköpings stads utveckling.

Men mest av allt är han nog trots allt förste antikvarie på Jönköpings läns museum. Eller snarare var, sedan tre år är han officiellt folkpensionär.

– Många av oss gamla museimän har drivits av ett stort engagemang och har nog lite svårt att lägga av på riktigt.

Väldigt mycket så. Men det är en ynnest att lyssna när Bo E Karlson väver lager av historia kring gården som ursprungligen byggdes upp här 1630. Så jag låter honom hållas.

– Det har brunnit två gånger, senast var den stora stadsbranden 1790 som tog en stor del av stadsdelen. Det som sedan byggdes upp har gett karaktären åt den här delen av staden och som jag nu har velat återskapa, säger Bo.

Även om vi inte rör oss ur fläcken så hoppar vi raskt mellan epokerna. Bo har kommit fram till den tid då grävskopor utgjorde samma hot som bara stadsbränder klarade av förr. Det är också där Bo E Karlson, som nyanställd byggnadsantikvarie, gör sin entré i Jönköpings historia.

– Det kom en vändning i början 1970-talet när det rivits så mycket under kort tid att en del av stadens identitet var allvarligt hotad. Där satte vi ner foten ordentligt och tack vare ett stort engagemang kom en vändning i exploateringstankarna.

Om man lyssnar uppmärksamt på en människas vokabulär, så upptäcker man att vissa för karaktären väsentliga ord återkommer. I Bos fall är det ett litet anspråkslöst ”vi”. Ett kollektivt vi, ovanligt i dessa individualistiska tider. Det kan, som ovan, syfta på myndigheten där han varit verksam hela sitt arbetande liv. Ibland är det istället ett något mer obestämt vi som snarast verka inbegripa hela staden och de som sedan länge funnit sin vila på någon av stadens kyrkogårdar. Det kan också vara ett vi som inbegriper familjen – salig i åminnelse men, ändå ytterst närvarande här i fastigheten.

Det var Bos far köpman Erik E Karlson, redan känd i Jönköping som Radio-Karlsson, som köpte fastigheten 1960 och flyttade hit sin radio- och fotoaffär. Övervåningen i huset mot Kanalgatan inreddes som bostad år familjen.

– Jag har varit mantalsskriven här ända sedan tonåren även om jag bott i Göteborg och Stockholm sedan studietiden. Men min fasta adress har jag alltid haft här, säger Bo.

Ett kvarter bort slår Kristine kyrka tolv slag. Förlorade i tiden har vi blivit stående här på gården, som är en del i en välbevarad kulturmiljö mellan Hovrättstorget och Kristine kyrka, i en halvtimme.

Med varsam renovering har den gula gatufasaden återfått sitt tidstypiska uttryck. Foto: Carl-Robert Jonzon
Med varsam renovering har den gula gatufasaden återfått sitt tidstypiska uttryck. Foto: Carl-Robert Jonzon

Även om familjen Karlsons fastighetsimperium aldrig blev större än så här så har Bo ändå alltid haft ett finger med i utvecklingen av fastighetsnäringen här i Jönköping. Bevarandefrågor står inte alltid högt i kurs när fastighetsägare vill växa. Men det har varit tämligen konfliktfritt, den förre förste antikvarien menar att det varit en fördel att kunna växla över till fastighetsägarperspektivet.

– Sedan har jag också varit aktiv i olika föreningssammanhang och träffat de större fastighetsägarna i andra situationer än de vardagliga – att vara den stränga antikvarien. Där finns det å andra sidan naturligtvis alltid en risk för ett visst kotteri. Men jag har stått ganska fri i min roll, säger Bo.

Så har han också en ganska pragmatisk syn på bevarandefrågor.

– Om vi ska behålla våra gamla städer måste de leva, utvecklas och fungera som centrum. Där kan jag tycka att nuvarande lagstiftning är alltför snäv. Överklagandeärenden blir lätt hämsko för utvecklingen. Hela tanken att ha en levande innerstad är ju precis vad man ska sträva efter, säger Bo.

Om vi ska behålla våra gamla städer måste de leva, utvecklas och fungera som centrum.

[FAVORITEN]
Lyssnarkärlek

En Voxonette från cirka 1910. Pappa Erik E Karlson, mer känd som Radio-Karlson, öppnade en av de första radioaffärerna i Sverige, bara tre månader efter det att Sveriges Radio börjat sina sändningar 1925. Sedan 1930 samlade han på sig en hel del äldre utrustning. Detta blev till en utställning på Jönköping läns museum i början av 1970-talet. På 1980-talet bildades en stiftelse som öppnade radiomuseet i Jönköping. Men nu har kommunen dragit in lokalbidraget. Samlingen har dock visats på två separata utställningar i väntan på den större utställningshall som kommunen har lovat.

Entimme har gått och vi har fortfarande inte lämnat gården. Och så måste ju prata om den prisvinnande renoveringen. Hur funkade den processen? Var det stora konflikter mellan fastighetsägaren och byggnadsantikvarien? Bo skrattar.

– Jo lite konflikter var det nog, men jag lyckades få ihop det.

Vi börjar husesynen med den del som jag gissade var allra äldst. Bo öppnar dörren till ett rum inrett som ett lusthus från 1700-talet. Faktum är att detta är den allra nyaste delen på fastigheten. Det är detaljerna som lurar ögat.

– De här blyinfattade rutorna har suttit här i fastigheten tidigare. Jag hittade dem undanställda längst in på vinden i samband med renoveringen.

Utrymmet som används som ett gemensamhetsutrymme för hyresgästerna tillkom i samband med bygget av de nya trapphus som blev den praktiska lösningen för tillträde till de nya etagevåningarna. En kul detalj är att en del av böckerna på hyllan ovanför soffan kommer från det arbetarbibliotek som huserade i huset mot Östra Storgatan mellan 1908 till 1915.

På väg ut för att inspektera det bokstavligen stora lyftet ut mot Östra Storgatan passerar vi genom Kristina Brud och Fests lokaler.

– Den här miljön passar verkligen vår bransch. Och vi fick så fina skyltfönster efter renoveringen. De blev visserligen lite mindre men samtidigt lite mer inramat och lättare att skylta, säger ägaren Katarina Brandt.

Ute på gatan pekar Bo upp mot den egna lägenheten som tillkom i samband med ombyggnaden.

– Dessa fönster stod också uppe på vinden. Deras mått fick bli utgångspunkt för utformningen av hela fasaden. De gamla glasen behöll jag i min egen del eftersom jag inte är så känslig för buller. Det är de enda 1700-tals fönster som sitter längs med Östra Storgatan, konstaterar Bo nöjt.

Fönstren på vinden fick bli utgångspunkt för utformningen av hela fasaden.

Även om takfoten har höjts med 1,2 meter och en helt ny våning har tillkommit menar Bo att fastighetens ursprungliga uttryck från 1790 har förstärkts. Så långt det är möjligt har Bo använde delar som tidigare suttit i huset eller så har han hittat material från närliggande fastigheter.

Men hade det gjort någon skillnad om ni använt nytt virke istället för ett hopplock av gamla bräder på fasaden som innebär en massa extra kostnader?

– Nej, men det var skojigt att kunna göra det!

Men visst kan han också tala i de termer som vi är vana vid när det gäller fastighetsägare.

– Vi har tillskapat 400 kvadratmeter ny uthyrningsbar bostadsyta. Det har skapat betydligt bättre lönsamhet i fastigheten. Totalytan är nu 1 300 kvadratmeter uthyrningsbar yta uppdelat på åtta hyreslägenheter och en butikslokal.

Bo hade räknat att renoveringarna skulle landa på sju, åtta miljoner. Men en hel del tillkom, som ett sprinklersystem i de nya bostadsdelarna (något om att vinkeln mellan tak och takfot blev för hög så att det plötsligt räknades som en trevåningsbyggnad istället för två våningar med etage).

– Merkostnaden var lite av en chock. Men med hyresintäkter på 1,3 miljoner kronor går det ändå runt ganska så hyggligt.

Driftskostnaderna är låga eftersom Bo sköter det mesta av förvaltningen själv.

– Fast på lite längre sikt kommer jag ju inte klara av att förvalta detta själv. Som fastighetsägare tycker jag naturligtvis att det är viktigt att det finns hyresrätter när staden växer. Men det ger nog ett bättre ekonomiskt utfall att förvandla det till en bostadsrättsförening där jag själv kan bo kvar.