Äganderättens sluttande plan

Det finns politiker som fortfarande anser att fastighetsägarnas inflytande över sin egendom ska begränsas. I sin krönika argumenterar Tomas Ernhagen för att de bör lära sig mer om äganderättens betydelse för en fungerande ekonomi.

Annons:

Annons:

Annons:


Länder med dåligt definierade äganderätt utvecklas inte. Det är oroande att vissa även i Sverige anser att fastighetsägarens inflytande över sina hus ska inskränkas ytterligare.

Någon kastar ett gult häfte på mitt skrivbord, en liten skrift med den korta rubriken ”Hyresrätt”. Det är civilutskottets färska behandling av motioner om hyresrätten som upplåtelseform. Jag bläddrar förstrött i skriften och tankarna börjar vandra.

Det är sen kväll när propellerplanet landar på Zanzibar. Utcheckningen från den lilla flygplatsen går snabbt. Det går lika snabbt att hitta en taxi, som efter lite kryssande mellan hålen i stadens asfalt tar oss ut i mörkret över ön. Efter en knapp timme dyker skylten upp: Jambiani. Så heter byn där vårt hotell ligger. En liten jordväg tar oss ned mot stranden. Genom bilens fönster ser vi siluetter av husruiner avteckna sig mot det kompakta mörkret. Ett av barnen undrar om det har varit krig här.

Sokrates
För mer än 2400 år sedan vandrade denne trashank runt i Aten och blottlade självsäkra men feltänkta uppfattningar. Varför inte låta en nutida Sokrates vandra runt i Rosenbad och Riksdagshuset?. Bild: Shutterstock.

Vårt hotell sticker ut. En vitputsad envåningslänga som vetter rakt ut mot Indiska oceanen. I övrigt består byn av husprojekt i olika stadier. Fasaderna är grå och oputsade, även på de hus som färdigställts. Det utstrålar onekligen något ofärdigt, eller förstört. Som om kriget dragit fram. Men nej, det är inte kriget som skapat ruinlandskapet. Det är brist på formaliserad äganderätt, åtminstone om man ska tro den kände utvecklingsekonomen Hernando de Soto.

I boken ”kapitalets mysterium” driver de Soto tesen att frånvaron av trovärdiga rättsliga ramverk kring den enskilda äganderätten är den kanske viktigaste orsaken till att fattiga länder förblir fattiga. I en historisk tillbakablick visar han att den kapitalistiska marknadsekonomin kickade igång på allvar först när privat ägande av tillgångar formaliserades i lagfarter och ägarbevis.

Plötsligt blev det möjligt att omvandla, vad de Soto kallar, ”dött” kapital till ”levande” kapital. Tillgångarna fick liv. De kunde belånas och säljas. Grunden för dagens finansmarknader var lagd.

Dagens fattiga länder saknar i långa stycken fortfarande denna grund. Det ruinliknande tillståndet i Jambiani skulle alltså, åtminstone till en del, bero på dåligt definierade äganderätter. Utan möjlighet att låna med fastigheten som säkerhet, är man hänvisad till det egna sparandet för att bygga hus. Raderna av lecablock adderas i takt med det utrymme inkomsten ger. Det tar tid. Därför befinner sig husen i olika stadier av långsamt framåtskridande. Och att ödsla pengar på något så världsligt som en vitputsad fasad verkar närmast galet. Därför ser det ut som det gör. Jag antar att det är ungefär så de Soto skulle ha förklarat situationen.

Vad har då detta med den lilla gula motionsskriften att göra? Jo, i skriften diskuteras en rad motioner som är kopplade till statliga utredningar som nu bereds inom Regeringskansliet. De handlar om allt från presumtionshyror, svarta hyreskontrakt och andrahandsupplåtelser till hyresrättsombildningar, besittningsskydd och hyresgästinflytande vid renoveringar – frågor som direkt berör hyresvärdens inflytande över sin egendom. Det är förvånande hur lätt en del av motionärerna tar på äganderätten. Det är oroande. Befinner man sig på ett sluttande plan, kan det snabbt bli obehagligt brant. En läsning av de Soto rekommenderas.

SparaSpara