Var kommer barnen in?

Ungdomars behov hamnar långt ner på prioriteringslistan i stadsmiljöplaneringen och hos fastighetsägare. Fler måste därför gå samman för att skapa attraktiva platser även för äldre barn. Det skriver Maria Wetterstrand i sin krönika.

Annons:

Annons:


Efter att under jullovet ha tillbringat ett antal timmar på ett nyöppnat lekland strax utanför Stockholm är jag helt slut. Barnen också. Det är sällan de rör på sig så mycket som när vi får med dem till ett bra lekland. Härligt!

När min son fyllde tolv härom månaden gick vi ihop med en annan familj, vars son också just fyllt år, och bjöd in kompisarna på kalas till en trampolinpark. Det var otroligt roligt. Men dyrt. Och självklart måste det kosta när någon satsat så mycket på att bygga upp en verksamhet. Det funkar i bästa fall att göra som en födelsedagspresent, men det blir för dyrt för de flesta att gå dit varje vecka och leka.

Jag är oerhört tacksam för att det finns människor som investerat i att bygga upp dessa fantastiska platser för barn och ungdomar att ha roligt och röra sig på. Äventyrsparker, lokaler med klätterväggar, platser där du kan spela laserdome och allt annat sådant. Men förutom att det är dyrt så ligger de tyvärr ofta lite avlägset och erbjuder ingen daglig aktivitet.

Runt millennieskiftet jobbade jag i ett projekt där vi bland annat ordnade diskussionskaféer med ungdomar i några Sörmländska kommuner. Vi ville höra vad de hade att säga om sin vardag. Den överlägset vanligaste synpunkten var att det borde finnas någonstans att vara för ungdomar som inte var med i en idrottsförening. Fritidsgårdar blev ofta ett tillhåll för en mindre grupp och de som inte kände att de tillhörde den gruppen gick inte dit.

Det här kanske är två olika problem – bristen på någonstans att vara och bristen på platser att röra på sig. Men inte helt. Kommunerna stödjer ungdomars föreningsliv och organiserad idrott. De erbjuder fritidsgårdar i vissa områden. Och även om en investering i skolgårdar kan önskas så kan inte kommunen förväntas lösa allt. Det måste också finnas en vilja från de som förvaltar och bygger våra bostadsområden att bidra. Allt kan inte lämnas till de som bygger upp äventyrsparker och lekland.

På vår innergård finns soptunnor. Två avlånga öppna skjul med tak inhyser fyra rader av soptunnor. Utöver ett gammaldags cykelställ och några bänkar är det allt som erbjuds. Ibland klättrar visserligen några ungdomar upp på taket på sophuset för att sitta och snacka, men jag gissar att de rätt snabbt blir avhysta av ”ordningstanterna” i kvarteret.

Så vad vill ungdomarna egentligen ha? Jag antar att det enklaste sättet att få reda på det är att fråga dem. Kanske kan de få ett riktigt tillhåll på taket till sopskjulet. Kanske en källarlokal att fixa till, kanske en ungdomslekpark eller mindre äventyrsbana.

Tyvärr är jag rädd att just ungdomars och äldre barns behov kommer väldigt långt ner på prioriteringslistan i stadsmiljöplaneringen och hos fastighetsägare. Det finns en rädsla för att ungdomar ska ställa till problem. Men den risken är nog egentligen mycket större ifall vi inte hjälps åt att erbjuda dem attraktiva ställen att vara på. Nog borde det gå att hitta ett koncept för det, på samma sätt som vi arbetat fram koncept för lekparker för yngre barn.

Maria Wetterstrand

Fristående debattör 

Listat

Förnybar energi

Uppsala universitet visar i en studie att hela Norden skulle kunna klara sin elförsörjning på enbart förnybar energi.

Saknad

Jag saknar snön. Hur ska man få barnen entusiastiska över att gå ut och leka i lera?

Utrett?

Nästa år är det val, tills dess får vi väl utgå ifrån att Alliansen rett ut sina inbördes relationer.